Apropå bönder

Ett gruppfoto från Norra Ångermanlands Lantmannaskola i Själevad (Y), 1932-33. I raden längst fram, tvåa från vänster räknat, står min pappa, Nils Lundin, 22 år gammal och blivande bonde.

Bönder är tydligen högvilt just nu. TV-succén "Bonde söker fru" har orsakat lantbruksfeber i Sverige. Dokusåpan ses av mer än 1,5 miljoner svenskar. Det uppges råda rena bondefebern på internetsajten Mötesplatsen. Vad i all sin dar beror det på?

Med viss förvåning och undran följer jag serien från mitt soffperspektiv. Solen skiner varje dag och allt är så där lagom "bonderomantiskt." Är det här på riktigt eller på låtsas? Eller handlar det om människor som mest av allt vill bli kändisar? Är vi svenskar verkligen ett folk som innerst inne skulle vilja vara bönder och arbeta med skog och jord och ha lummiga trädgårdar och jättestora boningshus?

De stinkande gödselstackarna med miljoner flugor - var finns dom?

Det jag vet med säkerhet är att jag aldrig någonsin drömt om ett liv som bondmora.

4 Lasses blogg .

En skidåkare

Den här pojken vann nog inga skidtävlingar och jag vet inte vem han är.

När jag ser det här gamla fotot kommer jag att tänka på en av Sveriges stora skidåkare av den gamla stammen. En skidåkare som tävlade innan sponsorer, vetenskapliga träningsmetoder och pengar kom med i sporten. Han hette Lars Theodor Jonsson, var same och firad skidkung under 1930-talet med ett par SM-medaljer och två OS-deltaganden.

Efter skidkarriären slog han sig ned i en koja i skogen i Alavattnet, Strömsund, Jämtland. Där levde han ett tillbakadraget liv i decennier tillsammans med djuren, fåglarna och träden.

Många myter och sägner skapades kring hans person. Det påstods bland annat att han aldrig släppte in någon besökare i kojan, att han hatade människor och att han hade sänkt sin gamla medaljsamling i en skogstjärn. Många ansåg helt felaktigt att han var en tok.

Några gånger, i mitten av 1960-talet, träffade jag honom på bokhandeln i Strömsund. Han gav inte mig något intryck av att vara vare sig en eremit eller en tok, snarare tvärtom. Han var talför och lite filosofisk.

Han levde lycklig i sin skogskoja, ville bara vara människa och få leva sitt liv opåverkad av yttre omständigheter och utan myndigheters inblandning i hans väl och ve.

Mot slutet av sitt liv tvingades han ändå flytta från kojan i skogen till en pensionärslägenhet. Det sista åren fick han vård på ett ålderdomshem i Strömsund. Han var nästan 95 år då han dog en oktoberdag 1998.

Emma Näsström (född 1905, Ringvattnet, Alanäs, Jämtland) berättade i en Årskrift 1987,(Näsströmska föreningen), följande historia om sin farmor, Anna Brita Eliasdotter, (född 1832 i Västra Ormsjö, Dorotea): Till Anna Brita kom en gång en lappgubbe förbi vars hustru hade dött i barnsäng. Han hade en nyfödd flicka med sig.

Anna-Brita hade fött tvillingar kort tid innan. Den ene sonen hade dött genom olyckshändelse då Anna-Brita var ute på myrslåttern tillsammans med gårdens folk och hade tvillingarna med sig. Då de suttit och ätit middag, la hon den ene tvillingen i den grop som bildats i mosstuvan där hon suttit. Men tuvan återtog sin runda form och barnet rullade ner i myren och var livlöst när Anna-Brita kom tillbaka.

När hon nu såg det hjälplösa lilla lappbarnet, sa hon: 'Då Gud har tänkt att jag skulle amma två barn så kan jag ta henne tills fadern själv kan ta hand om henne.'

Denna lappflicka blev storskidlöparen Lars Teodor Jonssons mor.

Akta skogen

Ett foto från den tid då de stora skogsmaskinerna inte fanns och hästen dominerade som dragare vid skogsarbetet.












Akta skogen! Krafter strömma
milt utur hans gröna gömma.
Han är vänfast, trygg och trogen
Akta skogen!

Regn och dagg ur molnens höjder
lockar han, och friska fröjder
gro, där han står stark och mogen.
Akta skogen!

Han är bondens livvakt. Bälten
spänner han till skydd kring fälten.
Lossas de, blir tomt på logen.
Akta skogen!

Åkerns fina brodd han vårdar,
han ger skydd åt fält och gårdar.
Spara yxan, bruka plogen!
Akta skogen!

Fryser du, han ger dig värma,
bränner sol´n, vill han dig skärma,
städs att svalka redobogen.
Akta skogen!

Akta skogen! Välljud strömma
ljuvt utur hans gröna gömma.
Han är vänfast, trygg och trogen.
Akta skogen!

Magnus Elmblad

M. Elmblad föddes 12 september 1848 i Herrestad, Kärda socken, Jönköping, död 9 april 1888 i Stockholm. Svensk redaktör, översättare och sångtextförfattare. Under många år verksam som tidningsredaktör i USA.

Fragment från en gammal by

Motorcykeln, ofta utrustad med sidovagn, var 1920-talets "bil" - för dem som hade råd att skaffa sig en. Annars bestod nog trafiken mest av ekipage med häst och vagn. De vägar som fanns att köra på var urgamla leder mellan byarna och gårdarna. De vägarna hade inte formats på något ritkontor.

Det här var kanske byns första motorcykel. Det var pappas första - men inte den sista han skaffade.

Vagnslidret, som syns på fotot, var inte bara vagnbod. Där fanns också snickarbod, vedbod, magasin och mjölbod. Det var världens största lekstuga, när jag växte upp. När vi barn lekte kurragömma fanns hur många ställen som helst att gömma sig på. Uppe under taket, tvärs över takstolarna, låg plankor och bräder löst lagda. På dem kunde man gå balansgång. Fullständigt livsfarligt kan jag tycka nu.

Längre bort i byn syns ett hus. Det var rödmålat. Där bodde en farbror som hette Algot Sundelin och hans hushållerska Alma. Algot hade manufakturaffär på nedre våningen. Där sålde han bl a tyger, knappar och en del kläder. Dessutom hade han ett stort frestande jordgubbsland. Men jag fick inte äta de bären därför att landet gödslades med avfall ifrån ett utedass. Det ansåg mamma vara ett olämpligt gödslingsmedel.

Alldeles intill manufakturaffären, på bilden skymd, låg en gammal gästgivargård från mitten av 1700-talet. Länsfotodatabasen i Västernorrlands museum har bild på huset. Bildnr: 19990423.

På 1950-talet började ett nytt hus byggas på stommen av det gamla timmerhuset. Den gamla gården, som också kallades Spökgästgivargården i Västanbäck, försvann till det yttre. Delar av dess inre finns byggnadstekniskt fortfarande kvar - även om de delarna inte syns.

Gamla sägenfragment finns om flera rånmord - på ett eller annat sätt förknippade med gästgivargården. En gårdfarihandlare som bott där ska ha blivit mördad. Han hade haft en stor svart hund som sällskap. Efter mordet sprang hunden tillbaka till gästgivargården. Där kunde den höras yla om nätterna - även sedan den avlivats. Här ska också Pelle Molin ha bott under sin Näsåkersvistelse. Han sägs ha gått igen som vålnad, letande efter manuskript som han förlorat.

Det fanns fortfarande kvar en mindre del av gästgivargården när jag var barn. Aldrig träffade jag på "skrömta". Antagligen var spökerierna av psykisk art. Man får komma ihåg att folk förr i tiden var betydligt mer vidskepliga än idag. Under slutet av 1800-talet, under bolagstiden, lär det dessutom ha gått "hett till" på gästgivargården med spritfester och annat. En del upplevelser var kanske helt enkelt deliriumsyner.

Vängåvan

Min första tanke var att det här fotot var en gåva från en vän. Det stod nämligen "Wängåvan" på baksidan. Helt tokigt.

Vid närmare eftertanke insåg jag förstås att så inte alls var fallet. Vad det handlar om är en park i Sundsvall som heter Vängåvan. Min farmor står till vänster på bilden och kanske är kvinnan till höger hennes äldre syster Anna.

Vängåvan blev anlagd en gång i tiden på mark som tidigare varit en tjärn. Den hade fyllts ut och dränerats och parken stod färdig 1877. En vacker fontän avtäcktes 1886. Två år senare brann stora delar av Sundsvall ner - en brand som skördade flera dödsoffer.

Efter åtta timmar hade över 400 gårdar i den gamla trästaden förvandlats till aska och 9000 av stadens 11 000 invånare hade blivit hemlösa. Skadorna uppskattades till 30 miljoner.

För att undvika att liknande katastrofer skedde i framtiden, beslöt man att återuppbygga staden i sten. Det fick till följd att många som hade förlorat sina hem i branden inte hade råd att bygga upp husen igen.

Trots nödhjälp från hela Europa, var det ändå bara folk med kapital ( bl.a. träpatronerna) som hade råd att investera i stenbyggnaderna. De anlitade arkitekter från hela Europa för uppbyggnaden. Sundsvalls nya stadskärna fick namnet Stenstaden.

Författaren Ludvig "Lubbe" Nordström beskrev den nya staden som "En armé av jättelika plånböcker".

Projektet Trädplan för Sundsvalls kommun inleddes 2002 och då restaurerades även Vängåvan. Gamla pilträd som prytt parken togs ned på grund av hög ålder. De användes sedan i en trädskulpurtävling, där lokala konstnärer deltog.

Källor och länkar:
Wikipedia
Sundsvall i historien
Träbildhuggare
Sundsvallsminnen

"Nostalgi"

Ett foto som visar ett antal gamla saker. Ett foto fyllt med nostalgi ? Eller?

Det kan ibland vara inressant att undersöka ett ords innebörd. Ordet nostalgi kommer från nostos, hemresa, och algos, lidande.

I Nordisk Familjebok, band 20, år 1914, står: "nostalgi är en ofta tärande, med aptitlöshet och avmagring förenad förstämning, som kan utvecklas hos personer som vistas på främmande ort och ej förmå att psykiskt anpassa sig efter de nya förhållandena. Dylika tillstånd kunna vara det första stadiet i en begynnande sinnessjukdom och ha understundom ett visst rättspsykiatriskt intresse".

Hoppsan! Och jag som kände mig "nostalgisk" när jag såg det här fotot. Begreppet nostalgi har alltså idag urvattnats till oigenkännlighet. Lika bra att jag slutar använda det ordet.

Jag gillar gamla saker men är inte alls mager, blek och sjuk av längtan tillbaka till andra tider eller till det förflutna. Det som följer får helt enkelt bli en presentation av några saker och ting som syns på fotot - utan nostalgi.

Bonaden, som hänger på väggen, var vacker. Jag har sett den på riktigt. Mönstret var broderat i flera olika färger och påminde närapå om en gammal dalmålning.

"Är du lycklig väl så gläd dig
åt din lycka med en hvar
Och ju mer du delar med dig
desto mera har du kvar"

Så löd versen på den här bonaden.

Förr, från 1890-talet fram till 1930-talet, var det vanligt att hemmen pryddes med väggbonader. En slags trygghetssymbol kanske. Mjuka former och mönster som kontrast till den hårda verkligheten. Bonaderna var broderade med visdomsord, ordstäv och levnadsregler m.m. - en antydan om den tidsanda och de värderingar som rådde.

När det gäller tid och arbete kunde bonaderna ha följande lydelse: ”Upp att verka lifvets dag är kort, ej skall dess gyllene morgon sovas bort”, ”Flit är lyckans högra hand” eller ”Morgonstund har guld i mund”. Budskapet är entydigt, gå upp tidigt, arbeta och var flitig så blir du lycklig.

(De gamla grekerna betraktade arbete på ett helt annorlunda sätt. Det grekiska ordet för arbete - ponos - kommer från samma rot som ordet för lidande och straff. Sport, debatt, konst, filosofi m.m. värderades högt av de gamla grekerna - högre än arbete).

På väggen hänger porträtt av farfarsfar och farfarsmor , i ovala, svarta fotoramar. Den typen av ram tillverkas fortfarande och kan köpas för en billig penning - men är då gjord av något plastmaterial.



Farfar sitter på en pinnstol som vi betraktar som så typiskt svensk. I själva verket har pinnstolen ett engelskt ursprung.

Det var den engelske kungen Georg III som, i en stuga nära Windsor Castle, en gång upptäckte en lätt och bekväm stol. Han blev så förtjust att han beställde en hel uppsättning till slottet. Andra statsöverhuvuden blev lika förtjusta, speciellt de amerikanska presidenterna. Från USA kom pinnstolarna till Sverige via herrgårdsfrun på Hook i Småland. Hennes snickare gjorde den första svenska pinnstolen. (AiH nr 12/1975)

Tapeten på väggen - mörka med stort blommönster från tidigt 1900-tal. Att titta på gamla tapeter är ett bra sätt att lära känna människan och vår kulturhistoria. Det tycker Ingela Broström som tillsammans med Elisabet Stavenow-Hidemark skrivit en ny bok om våra papperstapeters historia.

"Det finns få sätt som man kan lära känna människan så väl på som genom att titta på hennes tapeter. I en tid när människor var vana att slita på sina kläder tills de tog slut och inte hade möjlighet att köpa möbler efter mode, hade de flesta ändå råd att tapetsera om ofta. Genom tapeterna hade man möjlighet att uttrycka personlig stil och smak och därför berättar de så mycket om människan", sa Ingela Broström i en intervju i Dala-Demokraten

För övrigt öppnar Nordiska Museet en (betal)utställning om tapeter den 26 oktober som pågår till augusti 2007. Utställningen berättar bl.a. om papperstapetens historia från 1500-talet till dags dato.

Citatet:

You can't have a better tomorrow if you are thinking about yesterday all the time. Charles Franklin Kettering (1876-1958)

Väckelse

Familj B. Tångström
Sionsförsamlingen Bua Väröbacka















Gamla foton är en skatt om man vet vad de föreställer.
Hur det här familjefotot har hamnat i min samling, vet jag ingenting om. Det är heller ingenting jag grubblar över.

Men eftersom det så tydligt står ett efternamn tryckt på kortet, blev jag lite nyfiken.

I första hand gjorde jag en Google-sökning på enbart efternamnet, som inte tillhör något av de vanligast förekommande. Den sökningen gav fler träffar än jag hade förväntat mig.

På nättidningen RÖTTERs Anbytarforum fann jag att det möjligtvis fanns en och annan person som kunde vara intresserad av att se det här fotot på familjen Tångström.

Hette mannen på fotot Birger eller hade han ett annat förnamn som börjar på "B"? Ja, det kanske någon som känner igen fotot eller känner igen familjen, kan bekräfta eller dementera.

Den 21 september 2003 ställde en person en fråga på Anbytarforum som löd så här:

"Jag undrar om någon kan hjälpa mig med att ta reda på föräldrar samt ev syskon och deras födelsedata på denna person: John Birger Tångström".
Ett svar löd:

John BIRGER föddes 23/6 1911, avled 30/11 1993.
Han gifte sig 24/12 1935 med INGRID Elvira Elf.
Hon var född 24/9 1911 och avled 24/4 1998.
Båda bodde i Huskvarna, där de också gick bort ....

Jag fann att också du, Smulan (i ett annat sammanhang) ställt en fråga om Birger Tångström - en fråga som jag tog mig friheten att kopiera, eftersom jag tyckte att ditt inlägg hade ett intressant innehåll :

"Under senare delen av 1800-talet och perioder framöver till 30- och 40-talen spreds frireligösa väckelserörelser till olika trakter i vårt land. På många håll drogs många människor med i dessa rörelser och det bildades församlingar och bönehus. Det skapade ibland oro och problem i familjer där familjemedlemmar inte delade samma övertygelse. Ofta kan man se att det har kommit en karismatisk pastor som på kort tid lyckats få med sig människor för sin tro och som för lång tid framåt sätter prägel på familjer och en by.

Jag har nyligen hört talats om en pastor som på 20-30-talet? reste runt i östra Ångermanland och fick med sig många människor, främst kvinnor, som t.o.m. reste med honom i hans resor i landskapet för att sprida sitt budskap. Han kallades för "mästaren från Anundsjö". En annan "känd" pastor som tillbringade mycket tid i Ångermanland på 30-talet var en som hette Birger Tångström. Vem var han? Det skulle vara roligt om någon känner till något om dessa personer och om företeelsen för övrigt. Tar tacksamt emot information! ".

Väckelserörelsens tidiga historia

Några lexikonbetonade faktaDen 12 januari 1726 utfärdades förbud (det s.k. konventikelplakatet) mot enskilda sammankomster för andaktsutövning. Privata uppbyggelsemöten utan närvaro av statskyrkopräst fick inte förekomma. I lag bestämdes att statskyrkans lära var den enda sanna. Den andliga väckelsen var den första av de stora folkrörelserna.Orsakerna till att folk sökte sig utanför statskyrkan var flera.Kyrkan hade stelnat i sina former. En del människor kände behov av en innerligare kristendom som satte förkunnelsen före ceremonierna.Skiftesreformerna hade gjort att byarna splittrats. Den gamla gemenskapen med präst och kyrka mitt i byn var på väg att upplösas. Väckelsemöten blev då en ersättning för en förlorad bygemenskap.De frikyrkor som uppstod ur väckelserörelsen blev många och skiftande, eftersom prästen inte längre hade monopol på evangelium, utan evangelium kunde predikas av lekmän med talets gåva.Under första hälften av 1800-talet kunde statskyrkans präster och länsmännen, med stöd av konventikelplakatets stadgar, ingripa mot de väckelserörelser som undan för undan växte fram.Kritiken mot konventikelplakatet blev med tiden så hård att det upphävdes 1858. Trots det kände många statskyrkans makt som ett hot mot den personliga övertygelsen. Många troende, som lydde Gud mer än människor, sökte sig också därför till "frihetens land" i väster, där var och en fick bli salig på sin egen tro.En exakt siffra på hur många olika religiösa minoritetsgrupper som finns i Sverige idag, har jag inte. Men de är många. Ett hundratal eller fler skulle nog lätt kunna räknas upp.Frälsningsarmén och pingströrelsen, för att nämna bara ett par rörelser, har ursprungligen sina rötter i pietism och metodism.

Citatet

Folk som vill dela sina religiösa åsikter med dig, vill nästan aldrig att du delar dina religiösa åsikter med dem. (People who want to share their religious views with you almost never want you to share yours with them).
Dave Barry, f. 1947-

Some like it hot

I hetaste laget (Some like it hot) var länge den roligaste film jag hade sett.

Handlingen börjar i Chicago runt året 1930. Saxofonisten Joe (Tony Curtis) och basisten Jerry (Jack Lemmon) blir vittne till ett mord i maffiakretsar. Därför gömmer de sig utklädda till damerna Josephine och Daphne i ett tjejband som skall till en badort i Florida.

En galen och rolig historia med många minnesvärda scener.

Nu hade den filmen premiär 1959. De här herrarna, som klätt ut sig, kan alltså inte ha inspirerats av den filmen. Fotot är troligtvis från 1940-talet eller tidigare.

Festligt, löjligt eller skrattretande. Välj själv! Jag gissar att bilden tagits i samband med någon större eller mindre fest.
En födelsedag, kanske.

Tredje personen, från vänster räknat, känner jag i alla fall igen som min farbror, Arvid Lundin, som var bosatt i Erickson, Manitoba.

Albert Holmberg
På baksidan av det här fotot (från samma album) står mycket prydligt skrivet "Albert Holmberg".

Jag begriper inte vad han har klätt ut sig till.
Vad i all sin dar har han på huvudet? Runt halsen?
Hur mår han?
En tolkning av bilden mottas gärna under kommentarerna.

Om, mot förmodan, någon skulle känna igen personen med det här namnet, ber jag om ursäkt för publiceringen.
Han såg nog vanligtvis inte ut så här. Får jag hoppas.

Efternamnet "Holmberg" förekommer i Manitobas databas . Jag har kollat.
Men någon person med namnet Albert Holmberg finns inte. Han kan vara född i Sverige på 1900-talet. Då finns han naturligvis inte nämnd där.

Databasen lämnar ut uppgifter om födda, vigda och döda
- men bara data som är äldre än 100, 80, respektive 70 år.



Citatet: :-) Man vill inte vara den man är. Man vill vara den som man inbillar sig att man kunde ha blivit.
Hjalmar Söderberg

Resan västerut

Svenska Amerika Linjen (SAL)

De allra första emigranterna korsade Atlanten ombord på segelfartyg. Resan tog i bästa fall en månad. Om vädret var dåligt och vinden var ogynnsam tog resan två månader eller mer. När de nya ångfartygen kom blev restiderna kortare.

Att frakta emigranter från Europa till Amerika blev ett lönsamt företag. Fler och fler rederier började konkurrera med varandra vilket ledde till sänkta priser.

Bilden är hämtad ur "The Swedish American Almanac 1930".

"Svenska Amerika Linien (SAL) grundades 1914 av skeppsredaren Wilhelm R. Lundgren. Han avled samma år och kollegan Dan Broström tog över. Rederiets första större passagerarfartyg, ångbåten "Stockholm", köptes 1915.

Trots att första världskriget pågick sattes fartyget i trafik över Atlanten. Verksamheten fick en trög start. "Stockholm" kunde hysa drygt 1 100 passagerare men till jungfruresan, som tog 17 dygn, hade endast 137 köpt biljett.

När kriget var över steg antalet passagerare markant - nu började den stora emigrationen. Ytterligare fartyg köptes in. "Drottningholm" började sina turer 1919 och fem år senare sjösattes det första fartyget med namnet "Gripsholm".

Emigrationen nådde sin höjdpunkt 1923 då ca 25 000 emigranter lämnade Sverige. Rederiet gick på högvarv, och fartygen gick i skytteltrafik. Den ekonomiska depressionen med hög arbetslöshet ledde till att de amerikanska myndigheterna satte totalstopp för invandringen i början på 1930-talet.

SAL insåg tidigt att emigrationen skulle avta och ändrade inriktning. Rederiet satsade istället på lyxkryssningar för förmögna resenärer.

1928 köpte SAL in ytterligare ett fartyg, m/s Kungsholm, "det vackraste kryssningsfartyget i världen", utsmyckat av kända konstnärer och arkitekter.
Nu fick rederiet också viss draghjälp av att antalet passagerare i östgående riktning ökade - emigranterna började återvända till fosterlandet".
Källa

Arvid

På fotot nedan, mitt i bilden, finns pappas näst äldsta bror. Året är 1928. Arvid var då 19 år gammal. Han är på väg att inleda första etappen av resan från hemmet till hamnen i Göteborg. Arvid är mannen till vänster.












På perrongen, i den högra folksamlingen, långt fram, syns en man i hatt. Det är en far (min farfar) som för andra gången i sitt liv ska ta avsked av en son.
Källa

Avskedet från anhöriga och vänner skulle i det här fallet bli ett avsked för livet.

Uppdatering 17/11 2007: Smulans blog och Utvandringen

Ett flertal av personerna på fotot är nu identifierade.

Den bygd Arvid lämnade kände han till.

Svårare hade han nog att bilda sig en uppfattning om vad som väntade .

"In the year 1928, Arvid Lundin, left his home in Näsåker, Ångermanland, Sweden, at the age of 19 years. In July he boarded the Swedish American Liner Gripsholm at Göteborg, had a seasick journey across the Atlantic Ocean, landing at Halifax. Then on west by rail. The train had a derailment in Ontario bushland and was stranded for three days. The passengers spent their time picking blueberries. Finally the train was back on the tracks heading west.

Shaunavon, Sascatchewan













Arvid was to meet his brother Oskar and wife Alice in Shaunavon, Sascatchewan. He got a job for a farmer during harvest and fall work.

Erickson, Manitoba
Photo by Alfred Sjogren







"In November they all decided to go to Erickson, Manitoba.

The brothers bought the N.E. 21-17-18W where Oskar farmed and Arvid worked on Highway construction, lumber mills and also for farmers in the distict.

In 1933, Oskar decided to return to Sweden with his family. Arvid continued to work at jobs available and in 1934 married Mabel Benson, daughter of Charles Benson. They had two sons, Aymer and Bryne. In the year 1936, they bought S.W. 27-17-18W, and began farming with a four horse outfit. Later they bought a Ford tractor and rented the N. ½ 22-17-18W. Arvid was a member of the Manitoba Pool Elevator and was with the United Milk Producers för a number of years. He continued farming until his death in 1967".
(Den engelska texten inom citationstecknen skrev Arvids änka en gång i tiden ner och finns därför bevarat).

Telegrammet

Telegrammet som skickades till pappa från Minnedosa den 25 juni 1967 meddelade följande: YOUR BROTHER ARVID DIED IN AN AUTO ACCIDENT 9 PM JUNE 24 PLEASE NOTIFY OTHER BROTHERS
MRS A LUNDIN

Genom brev hade Arvid regelbundet bibehållit kontakterna med Sverige. Varje jul kom, åtminstone så länge farmor levde, paket som innehöll oerhört spännande saker. Jag minns speciellt tofflorna som farmor fick. De var för stora för mina små fötter, men vad gjorde det. För en liten flicka kan lycka vara att hasa omkring i ett par rosa alldeles för stora tofflor med små tofsar på.

Arvids änka, Mabel, sålde farmen 1975. På våren samma år gjorde hon en resa över till Sverige och Norge för att med egna ögon se det hon tidigare bara hört talas om.

Emigrantforskarens svårigheter

Mabel var norskättling (sas det). I hennes familjehistoria, som blivit nertecknad av en av hennes bröder, står att hon var dotter till "Charles Benson, born in Sweden March 19, 1874, youngest son of Bernt and Junine Anderson of Kramfors, Angermanland, Sweden".

Om Charles Benson var hennes far föddes han den 16 mars 1872 i Ström, Jämtland (Ström C:4, s. 451) och blev döpt den 31 mars till Carl. När Carl föddes var hans föräldrar skrivna i Hudiksvall.

Det norskfödda paret Bernt Andersen (Valsig) och Johnine Jörgensdotter avreste, efter ett till synes kringflackande liv i Sverige, år 1892 från Trondheim för vidare färd till Nordamerika.
Där fanns sedan tidigare två av deras äldre söner, Olof och Andrew (Anders).

Familjen Charles Benson är ett exempel på de svårigheter som den, som ska söka efter emigrerande släktingar, möter - namn som ändrats, stavats fel och förekomst av felaktiga födelsedata.

I det här fallet hette familjen ursprungligen Berntsson i efternamn. Charles Benson (Carl Berntsson) hade själv uppgett att han var född 19 mars 1874, vilket enligt födelseboken i Ström inte alls stämmer. Stavningen av Berndt Andersens hustrus förnamn har vållat problem.

Det existerar många sökbara register på Internet. En del förvirrar, förmodligen på grund av felaktigheter. Alla är inte gratis. Länksamlingarna är otaliga. Cyndis list är förmodligen den mest omfattande i det här sammanhanget.

Varje svensk har släkt i Amerika

Ett arbetsområde i årskurs 6 handlar om "Världsdelarna". Som slutkläm kan då en arbetsuppgift vara att göra ett specialarbete inom ett mindre område, som eleven får välja själv.
Jag minns en elev, en flicka - hon hade som sitt specialarbete valt "Kanada". Hur det nu var, kom hon aldrig riktigt igång med sitt arbete. "Kanada" var allför stort. Jag frågade henne, om hon visste ifall hon hade släkt där. Svaret blev nekande.

Flickans mamma kontaktades och hon i sin tur kontaktade sin pappa. Jodå. Det visade sig att flickans morfarsmor hade haft en bror som emigrerat. Det fanns både foton och brev bevarade. Med lite hjälp, inte minst från de olika generationerna, fick den här flickan slutligen till en riktigt bra och intressant redovisning inför klassen. Det blev en redovisning som inte bara innehöll geografi utan även historia.

"Varje svensk har släkt i Amerika", säger ett talesätt. Det ligger nog mycket i detta.

Brevströmmen har kanske minskat under årens lopp. Men många upprätthåller fortfarande kontakterna med släktingar på andra sidan Atlanten.

Om inte om hade varit .....

Vykort
Sverigeskepp under forcering.
Armé-, Marin- och Flygfilms Vykortsserie












Under andra världskriget fick den svenske beredskapssoldaten lära sig att tiga om var han fanns och vad han gjorde."En svensk tiger!"Omdiskuterad slogan som lanserades i en stor vaksamhetskampanj i november 1941. Uttrycket åtföljdes av en blå- och gulrandig tiger på affischerna.










"Bror, Elin, Nils, Västanbäck, Näsåker
En trevlig jul önskar er Oskar".
Kortet är poststämplat i Stockholm 1,
2312.40.20-, 4
(23 december 1940?)
"Oskar" är identisk med pappa Nils äldsta bror.

År 1927 hade Oskar emigrerat till Canada. Han var då bara 19 år gammal.

Mellan åren 1850 och 1930 utvandrade omkring 39 miljoner människor från Europa till Nordamerika. När det gäller orsakerna till den stora emigrationen talar forskarna om "push-and pull-faktorer". Med "push-faktorer" menas förhållanden som kan ha påverkat en enskild människas beslut att utvandra. Folkökningen med dess följder var en "push-faktor". Förtryck av politisk, religiös, social eller ekonomisk art var andra faktorer. Men även oviljan att göra militärtjänst var en "push- faktor" för yngre män.

"Pull-faktorer" var intensiva lockelser från Amerika. Där fanns t. ex. god tillgång på jord, rikliga arbetstillfällen, högre löner, politisk och religiös frihet. Sist men inte minst bedrevs också en medveten propaganda från dem som hade vinning av emigrationen. Omedveten reklam kom från dem som hade rest tidigare och i brev hem beskrev sitt nya liv.

I Oskars fall ligger det nära till hands att tro att "push-faktorn" var en ovilja mot att göra militärtjänst. Oskar skulle annars i egenskap av äldste son, som brukligt var på den tiden, ha övertagit hemmanet Västanbäck 2:2 i Ådals-Liden.

Nu blev det inte så.

En människas vägval kom att styra och påverka andra människors liv och handlingar.

Om inte om hade varit.....

Mamma använde sig av det uttrycket ibland.

"Om inte om hade varit - då skulle jag varit kung av Rom och katta skulle ha varit prinsessa". Så sa mamma.
Det finns andra varianter av uttrycket.

Det blev pappa som, mot sin vilja, kände sig tvingad att ta över gården. Köpekontraktet mellan pappa, farmor och farfar undertecknades en majdag 1940.

I det två sidor långa och utförliga kontraktet står bl a " ...Till husrum avtages tre rum och kök i mangårdsbyggnaden. Rummen äro belägna i övre våningen och utgöras av de tre rummen söder om korridoren samt det rum, som ligger i nordvästra hörnet, del i korridorer och veranda i övre våningen samt trappan, hall, förstuga och badrum i nedre våningen; vidare del i bagarstuga för bakning samt i matbod, källare, tvättstuga och andra nödiga uthus.

Till trädgårdsland avtages samma område, som undantagits av Mårten Lidmark enligt dennes födorådskontrakt av den 5 november 1906.
Vidare avtages 3 liter oskummad mjölk per dag, ett kg smör per vecka, 250 kg siktat kornmjöl, 17 kg fläsk, 200 kg potatis och 50 kronor kontant per år samt nödigt bränsle. För av oss anställt hembiträde erlägges till henne utgående kontanta lönen..."Bondelivet
var inget pappa hade drömt om. Inget han önskade. Han hade helst sett att han sluppit.
En framtid som statsanställd - det var vad han hade sett fram emot.

Som ensam lantbrukare behövde han en hushållerska.
Hushållerskan, som kom till gården och stannade kvar, hette Märta Söderman.
Hon blev min mamma. Men giftermål blev det inte förrän 1950.

Ett kryss och en mycket svag anteckning i övre högra hörnet på fotot: "Oskar".

Det är ingen tvekan om att den unge mannen längst ut till höger är pappas bror, Oskar. Jag känner igen honom från andra foton. Är fotot möjligen taget den dag han steg på tåget för att påbörja en lång resa västerut? Jag tror det. De övriga kan vara personer som, precis som Oskar, gick ombord på båten "Stockholm". Den nådde hamnen i Halifax, Nova Scotia, den 27 mars 1927.

Fotot till vänster kommer från ett album som till största delen innehåller fotografier från Canada.
Oskar tillsammans med en okänd kvinna.
Vem var hon? Hon är mycket lik kvinnan på "tågbilden".

Det finns en fullständigt obegriplig notering under fotot i albumet. Ett antal lösryckta bokstäver utan sammanhang. " O in Ka.... "

Jag vet att 1928 var Oskar i Shauvanon, Saskatchewan, av en särskild anledning.
Då med Alice.
 


Uppdatering 22/1 2011:Enligt säker källa är det nu bekräftat att kvinnan på fotot är Oskars blivande hustru Alice, född Nordin.

Surname: Nordin
Given Name: Karin Alice
Age: 23
Sex: F
Nationality: Swe
Date of Arrival: 1927/03/27
Port of Arrival: Halifax
Ship: STOCKHOLM,
Library and Archives Canada

Oskar och Alice gifte sig den 30 januari 1930 i Neepawa, Manitoba enligt Vitalstats

Tiderna blev sämre och 1933 bestämde sig Oskar för att återvända till Sverige igen .

I efterlämnade papper, som jag fått från släkt i Canada, återvände han av följande orsak:

"found it impossible to make a decent living at farming. Barley was selling for 19 cents a bushel, while the cost of threshing the grain cost 11 cents a bushel, so he had an auction sale and left Canada".

Nu vill jag inte ägna mig åt kontrafaktisk familjehistoria. Men jag kan ju fundera. Hur hade livet gestaltat sig för alla inblandade parter om inte det och det inträffat?

Lilliehöök med fru, Lundin, Olsson, Mähler m fl

Ett foto som i original är ordentligt skadat. Det har repor, bläckplumpar och fingeravtryck. Jag har gjort en redigering. Det blev bättre men inte bra.
Fotot finns även i Sollefteå Bilddatabas.
Där har det beteckningen "ie-5170/04".
Det finns ett samband med järnvägsbyggande och kan därför dateras till något av åren mellan 1917-1925.

Den långe mannen lär ska vara järnvägsingenjör Lilliehöök. Farfar hade enbart skrivit " P.L." ovanför huvudet på honom. Förnamnet är därför okänt. Kvinnan till vänster om honom är hans hustru.

"Mähler" heter mannen med cigaretten.

Farfar står till höger om Lilliehöök och bakom farfar, till höger, finns en man med namnet Petter Olsson. Övriga personer är inte namngivna.

På baksidan av fotot har farfar skrivit "taxeringsnämnden".













Petter Olsson var en man som under 1900-talets första årtionden och fram till sin död 1934, kom att betyda mycket för Ådals-Liden .
(Fastigheten Ås 1:73 och 1:75 ovan, övertogs enligt Svenska gods och gårdar året 1939 av sonen Nils Petter Olsson, född 1913).

I tider av depression och lågkonjunktur gav Petter Olsson människor arbete.

Han föddes 1876 i Utanede, Edsele (Y) och kom genom sitt giftermål med Gerda Elisabet Lidfors, född 1883 i Ås (Åsmon), Ådals-Liden , att bosätta sig på hennes föräldragård.

Han bedrev handel med allt mellan himmel och jord, sålde mat, kläder, målarfärg, lantbruksmaskiner, yxor och barkspadar.

En stor del av sina bymarker styckade han av till tomter för folk som ville bygga hus.

I Forsås anlade han en såg, hyvleri och kvarn.

I Näsåker uppförde han flera stora hyreshus.

I Kattdalsforsen i Fjällsjöälven lät han tillsammans med riksdagsman Petrus Lidström, bygga ett kraftverk som försåg inte bara Åsmon, utan också byarna intill, med elektriskt ljus.

Men så kom vårfloden 1920 med högt vattenstånd. Vattnet steg och började forsa över dammen ovanför kraftstationen. Ett brofäste på en intilliggande bro brast, bron spolades bort.

Alla krafter som sattes in för att förstärka dammen ovanför kraftstationen var förgäves.
Ett beslut om sprängning med dynamit togs och sprängningen gav vattenmassorna ett annat utlopp. Kraftstationen med inventarier kunde räddas. Men driften vid Kattdalsforsens kraftstation återupptogs aldrig mer.
(Källor:
Birger Sidén, Holaforsen, Berättelse om en by vid Ångermanälven, 1998, sidorna 78-80.
Paul Lundin: Sanningar och sägner i Ådals-Liden, 1982, sidan 29)

Minnen

"Ängen är åkerns moder" är ett gammalt ordspråk, som jag tror har innebörden att ängens hö ger, via kreaturen, gödsel till åkrarna.

Pappa balanserar på en gödselkärra med hästtömmen i ena handen.

Stödd på en dynggrepe och med en arm på hästryggen står min farbror och pappas näst yngsta bror, Albert, (som för övrigt fortfarande bor i Näsåker med hustrun Mia, båda snart 93 år ).

Men var är bilden tagen? Jag minns inte och kan inte placera de här husen. Fast kanske ändå ........ jag får just nu en svag minnesbild av ett hus inte så långt från mitt föräldrahem.

Det sägs att doftminnen tillhör våra allra starkaste minnen. Det skriver jag under på.

Gödsel doftar inte gott, speciellt inte svingödsel.

Häromdagen blev jag av Lars Anders Johansson påmind om den franske författaren Marcel Prousts romanverk: "På spaning efter den tid som flytt". Det är mer än 40 år sedan jag läste något av Proust och jag blev tvungen att fräscha upp mitt minne.

I första verket kommer huvudpersonen frusen hem till sin mor en sen vinternatt. Han får en bit madeleinekaka som doppas i en kopp té. Då minns han sin barndom och uppväxt så till den milda grad att minnena fyller flera volymer.

Proust skriver: "Det tjänar ingenting till att försöka återkalla i minnet sitt förflutna - alla tankemödor är förgäves. Det ligger utanför medvetandets område, utom räckhåll för tanken, gömt i något materiellt föremål (d.v.s. i den förnimmelse detta föremål kan framkalla hos oss) -men vi anar inte i vilket föremål. Det beror på slumpen om vi stöter på det eller inte, innan döden når oss".

Här är två gårdar som jag bevarar i minnet (med eller utan Madeleinekakor).
Min barndom och uppväxt fanns här.












Västanbäck 2:2 och Västanbäck 2:3
Bild från boken Svenska gods och gårdar år 1941,
del XXXVI, Ångermanland, sidan 1221

Ladda ner,
lyssna till Lars Anders Johanssons
Bondens år
(6,6 Mb)

"Slåttanna" (2)

Avslappnad stämning under en paus
i slåtterarbetet.

Inga för mig kända ansikten på fotot










August Strindberg framställde i sin bok Hemsöborna slåtterarbetet som en strid.
Han är svår att överträffa i förmågan att kunna skapa bilder utav ord:

-----"Det susade om liarne, och det daggiga gräset föll i knippor; och sida vid sida lågo alla sommarens blommor, som vågat sig ur skogen och hagen: prästkragar och gökmat, tjärblomster och hundloka, ängsnejlikor, pukvete, väppling och alla ängarnes gräs och halvgräs; och det doftade sött som honung och kryddor, och bin och humlor flydde i svärmar för den mördande skaran, mullvadarne kröpo ner i jordens innanmäten, när de hörde hur det brakade i deras bräckliga tak; snoken kilade skrämd ner i diket och slank ner i ett hål som en skotända; men högt upp över slagfältet svängde sig ett par piplärkor, vars bo blivit trampat av ett klackjärn; och i eftertruppen trippade stararne, plockande och pickande allehanda kräk, som kommit i det brännande solskenet.

Första slaget var uttaget ända ut i åkerrenen, och nu stannade kämparne, stödda på sina lieskaft, betraktande förödelsens verk, som de lämnat bakom sig, torkande svetten ur mössremmarne och inläggande en ny snusvalk ur mässingsdosorna, medan flickorna skyndade sig komma upp i frontlinjen.

Och så gick det löst igen, ut i det gröna blomsterhavet, som nu går i vattrade böljor av den växande morgonbrisen och än visar brokiga, lysande färger, när blommornas styvare stjälkar och huven sticka upp genom det mjuka tåtelgräsets vågor, som böja sig undan för kåren, än breder sig jämn grön som en sjö i stiltje.

Det är fest i luften och tävlan i arbetet, så att man hellre skulle stupa i solskottet än ställa lien ifrån sig. När klockan är åtta, ligger källängen som en nydrillad åker, slät som en hand och med gräset i långa strängar". -------

Apropå Strindberg: Jag minns en farbror från min barndom, långsmal och klädd i en alldeles för lång, grå trenchcoat. Han kom en dag på besök och bad min pappa om hjälp med någon skrivelse.

Pappa fungerade som någon slags självlärd "byadvokat" och blev ofta anlitad när det gällde deklarationer, bouppteckningar eller andra juridiska spörsmål som skulle författas på kanslisvenska.

Vad mannens ärende rörde sig om, var jag inte gammal nog att förstå. Han återkom emellertid flera gånger. Vid sista besöket överlämnade han en gåva.

Den bestod av en med bläck handskriven dikt på ett dubbelvikt linjerat pappersark. Jag fick hålla papperet en stund i min hand innan pappa la det i en skrivbordslåda och låste igen.

Bilden av detta pappersark och mannen finns än i dag präntad på min näthinna. Jag vet inte varför.

När jag i vuxen ålder sökte igenom lådan fanns inte dikten kvar. Den hade nog blivit bortstädad någon gång under årens lopp. Jag minns att någon sa att mannen var en släkting till August Strindberg. Även om jag då inte visste vem August Strindberg var, gjorde den här mannen ett starkt intryck på mig. Om människor har auror, då hade han en.

"Slåttanna" (1)

Ett bleknat fotografi.
En kaffepaus under slåtterarbetet.















Farfar och farmor sitter till vänster tillsammans med två kvinnor, en yngre och en äldre.
Pojken, som halvligger, kan vara någon av farmor och farfars fem söner. Sannolikt en av de yngre sönerna. Fotot kan vara från 1920-talet. Byn kan vara Holafors.

Kanske är den äldre kvinnan farfars mor , som hade blivit änka 1911. Hemmanet i Holaforsen övertogs då av äldste sonen Henrik Robert, en person med många kommunala förtroendeuppdrag. Hans hustru hette Hulda Kristina, född Lidfors.

Men bilden är alltför otydlig. Det är inte möjligt att med säkerhet identifiera de två kvinnorna till höger. Det är bara tankar om och spekulationer kring fotot.

I äldre tider var det ovanligt att höslåttern kom i gång före midsommar. Rätta höbärgningstiden var inne "när väpplingsblomman börjar vissna och penninggräsets knoppar skallra"
(citat: kyrkoherde Carl Johan Holm, 1781-1836, Själevad)

Slåtterarbetet var krävande och sysselsatte både män och kvinnor från solens uppgång till sena kvällen. Arbetet skulle börja medan daggen ännu låg över markerna. Då bet lien bäst.

Längre tillbaka i tiden skulle man också ha tumme med de goda makterna. Följande berättas från Borgsjö i Medelpad: Då tiden för höskörden närmade sig, uppsökte slåtterkarlen en viss sten, som låg intill S:t Olofs källa på Bergåsen. Där öste han upp vatten ur källan och hällde i en urgröpning på stenens översida. I detta vatten doppades liarna och vässades sedan.
Efter denna procedur väntades en rik skörd, signad av S:t Olof, guden Frös arvtagare.

Slåtterkarlen arbetade hela dagen. Efter honom följde en piga hack i häl och räfsade samman det slagna gräset i smärre från varandra skilda sjok, s. k. dyssjor. Samma dag som höet skulle ladas, räfsades det ut i strängar vinkelrätt mot solen för att det snabbt skulle torka upp. Sedan kördes höet i käppskrinda till ladan.

På 1800-talet blev det vanligt att låta höet ligga orört till kvällen. Då las det omsorgsfullt upp i en liten höstack inför natten och breddes ut nästa dag för att torka.

Så småningom lärde man sig att köra ihop höet med släpräfsa. Då började man också att torka höet på låga hässjor.

I mitten av 1850-talet var det inte många jordbrukare som anade att lien skulle komma att ersättas av en maskin.
Men 1875 hade godsägare Sjödén på Hågesta i Sollefteå inköpt en Hornsby slåttermaskin. Nyheten om dessa maskiner spred sig.
Slåttermaskinerna fick inom kort stor spridning.

År 1878 fanns i Torsåkers socken t. ex. åtta stycken slåttermaskiner, i Dal fyra, i Ytterlännäs sju, i Långsele fem och i Fjällsjö två.

I Resele var man mer försiktig. År 1879 skrev ordföranden i Resele lantbrukarförening G. Lindberg: "Med allt erkännande av slåttermaskinernas stora praktiska nytta nödgas föreningen antaga att dessa maskiner i anseende till landets svåra kupering, skola härstädes för all framtid komma till jämförelsevis blott ringa användning".

(Källa: E. Per Söderlind, Det gamla åkerbruket och dess redskap i Ångermanland och Medelpad, Ågrens Boktryckeri AB, Örnsköldsvik 1975, sidorna 54-60)

Kan det ha varit dåvarande kyrkoherden i Resele, Georg Lindberg, som var så pessimistisk?

Naturligtvis kunde inte alla bönder köpa de här nya slåttermaskinerna. Men det räckte med ett mindre antal maskiner inom ett större område eftersom man hjälpte varandra med slåttern.

Glad Midsommar

Ett över hundra år gammalt romantiskt kort som farmor en gång i tiden skickade till farfar

.

"Fransåsen den 24/6 1904
mycket Glad midsommar önskas dig af Elin"

I Sveriges mellersta delar var midsommaraftonen 1904 mycket kall medan Midsommarhelgen år 1935 faktiskt var nittonhundratalets varmaste. Den allra högsta temperaturen uppmättes i Sveg, Härjedalen, med 35 grader.

Även i övriga Sverige var det mycket varmt.
Det kan man knappt tro, när man ser fotot som är daterat "Midsommar 1935".

Titta på fotot längst ner. Så mycket kläder!

Den som höll i kameran och fotograferade farmor och farfar, hette han "Gunnar Ekman"? Eller var farmor och farfar på resande fot och besökte någon som hette "Gunnar Ekman"?
Jag vet inte.

Nu ska jag fira midsommar. Den är magisk och utan tvekan en helg som är djupt förankrad i vår svenska folksjäl.

Jag låter samtidigt anteckningsböckerna, albumen, pärmarna, böckerna och bloggandet vila en tid. Nu ska jag  helt och hållet ägna kommande sommarveckor åt den yngre och den i allra högsta grad livligt levande generationen.

Jag vill önska dig och mig en lagom varm sommar med lite nederbörd. Regnet får gärna komma på nätterna, tack.

Vi håller av vår bygd
och de enkla tingen runt omkring oss själva,
Främlingen må säga vad han vill,
men här är vår rot och vårt fäste.
Här är vi hemma.
Här leker våra barn i gräset.

Om vi gör fest av vår midsommar
och ropar oss hesa i ishockeymatchernas kyla,
så är det i samtliga fall ett uttryck för samma anda,
nämligen att vi håller på det lilla skröpliga,
det enda som är vårt.

HIMLASPELETS FÖRFATTARE:Rune Lindström 

" Midsommar 1935
Hälsningar Gunnar Ekman "

Ett gammalt fotografi

På ett gammalt, bleknat, illa hanterat fotografi tittar min farfar på mig. Blicken bränner genom tiden. Ögonblick möter evighet. Ju äldre en bild blir desto starkare blir den.

"Bror 1½ år gammal" står det på baksidan. Eftersom farfar var född 1881 kan fotot dateras till 1883. De andra barnen är sannolikt hans äldre syskon: Kristina Karolina, född 1876,
Henrik Robert, född 1877 och Sara Johanna, född 1879.

Det allra äldsta bevarade fotot lär vara från 1826. En fönsterutsikt fotograferad av uppfinnaren och fransmannen Joseph Nicéphore Niépce (1765-1833) .

Mitt foto från 1883 är taget av J. A. Josefsson, Nittorp, Ulricehamn.

På Porträttfynd finns bara ett litet antal porträtt inlagda, där J. A. Josefsson är namngiven som fotograf. Under ett av de porträtten har en person, som känner till hans släkt, skrivit en kommentar: "Fotografen var en tusenkostnär, som enligt efterlevande aldrig var norr om Ulricehamn".

Kan det vara en tillfällighet, att det enligt Folkräkningen 1890, nämns en handlande Johan Amandus Josefsson i Ed, Forsmo (Y), född 1862 i Nittorp, Elfsborgs län? Hans initialer blir tveklöst J. A.

Kan det vara en tillfällighet att det samtidigt, enligt samma folkräkning, nämns en annan handlande i Ed, Forsmo (Y), som heter Clas Vilhelm Josefsson, född 1854 i Nittorp?

En fotograf Clas Josefsson (även C.W. Josefsson), Vännäs (AC), finns också nämnd och representerad på Porträttfynd.

De här två herrarna skulle kunna vara något att ta sig an för en fotograf-forskare.
Men jag lämnar dem därhän.

En scannad bild av baksidan av det jag tror, är det äldsta fotot i mina ärvda album. Men jag har andra albumbilder vars patina visar, att de kan vara minst lika gamla eller äldre.

Tyvärr finns ingen nu levande människa som kan ge personerna på de porträtten namn. Men ansiktsdragen hos några avbildade personer är lätta att känna igen hos en senare född generation eftersom vissa drag kommer tillbaka och tillbaka och tillbaka



Faktabank

Familjebild

Alla foton har inte placerats prydligt i ett fotoalbum. Den här bilden har legat löst i en låda och blivit märkt av tidens tand.












Kanske är bilden från 1930-talet. Kanske har bilden skickats hem till Sverige av någon emigrantfamilj. Kanske inte. (Uppdateringar: Se nedan!)

Så vad finns då att berätta om en bild, som man inte vet någonting om. En bild som står i bjärt kontrast till de porträttbilder, som de professionella fotograferna tog.

Tio personer i olika åldrar har förevigats framför ett hus. Inne i huset finns ytterligare några personer. Genom fönstret betraktar de nyfiket vad som försiggår. Det är en förhållandevis stor familj.

Förr var det vanligt med små hus och stora familjer. Det här huset, föreställer jag mig, var ganska stort. Även om familjen hade piga och dräng fick säkert barnen på fotot hjälpa till mycket hemma.

Ved och vatten skulle bäras in. Kläderna de bar hade mamma eller någon sömmerska sytt. Gick någonting sönder lagades det. Fönstren på huset var insättningsfönster som sattes in på hösten och togs bort igen på vårsidan. Inte låste man ytterdörren. Något som i vår tid är nödvändigt.

På baksidan fotot har någon med blyertspenna helt kort skrivit Erik. Den 31/12 2005 fanns i Sverige enligt SCB hela 313.731 personer med det förnamnet. När det här fotot togs fanns väl färre, men ändå så många, att jag inte skulle klara av att ta reda på vilken familj det här var, även om jag skulle vilja ge mig på ett sådant försök.

A picture with its legend says more than thousand words
(Edward Steichen, f.d. direktör för The Museum of Art, New York).

En forskningsrapport, som jag läst någonstans, men glömt var, sa att en bild i genomsnitt inte säger mer än 170 ord.

Hans Uno Bengtsson, (docent i teoretisk fysik vid Lunds universitet, författare m. m., ur Långarydssläkten. Enligt Guiness rekordbok världens största dokumenterade släkt) hade en gång under en av sina föreläsningar räknat ut att en bild i medeltal säger 100.000 ord.

Nu skulle jag vilja vända på "steken" och fråga: Kan ett ord säga mer än tusen bilder?

Uppdatering den 1 juli 2006:

Läs "Smulans" kommentarer om bilden ! Titta också på det foto hon har lagt in på Porträttfynd .
Där finns värdefulla uppgifter.

Nu är fotot placerat i ett kuvert tillsammans med dina uppgifter, Anita!

Uppdatering den 22 juli 2006:

Roger skrev:

Jag satt och visade mamma på en massa kort när hon plötsligt sa att där är ju vi. Det stämmer det är hela familjen Emil Håkansson. Kortet är taget framför deras stuga i Västanbäck.
Övre raden fr vänster: Axel, mormor Ida, morfar Emil, Oskar, Halvar
Nedre raden: Hulda, Sonja, Mamma Astrid, John och Albert.

Hälsn Roger

En gammal bil

Jag kan tänka mig att det var en stor upplevelse när den första bilen stod på en gård i Sverige och ersatte hästskjutsarna som fortskaffningsmedel. Vilken revolution för landsvägstrafiken ! Bilmärket och årsmodellen på bilen är för mig obekant. Är det en T-Ford? Kan det vara 1920-tal?

Hatten, som mannen bär, tycker jag att jag känner igen från några av dessa oräkneliga, amerikanska westernfilmerna. Kanske är det den typ av cowboyhatt som helt felaktigt fick namnet "ten-gallon hat".

Den typen av hatt kom till Texas via Mexico med mexikanska "vaqueros". De bar hattar dekorerade med "galloon". När jag slår upp detta ord i en amerikansk dictionary står följande:
"A narrow braid, tape, or trimming of worsted, silk, or rayon, sometimes of gold or silver thread".

Det spanska ordet för "galloon" är "galón". Texas cowboys missförstod ordet och en skröna var född. I en "ten-gallon hat" ryms mindre än en gallon. Hatten skulle ha varit ofantligt mycket större om det skulle ha rymts 10 "gallons" i den. Den skulle då definitivt inte ha varit gjord för ett människohuvud.

Gården på fotot är förvillande lik Olof och Margareta Paliens hus i Sollefteå. Klicka på Västanbäck 1, Sollefteå och jämför. Titta på ytterdörren, fönstren och fasaden.
Personerna på bilden kan jag inte med säkerhet identifiera, men är det inte Margareta, som sitter till vänster om mannen med hatten.

Porträtt på Margareta Lovisa Palien, född Lidmark den 13 mars 1877 i Västanbäck, Ådals-Lidens sn.

(Porträttet finns i systern Anna Lidmarks album. Fotografen hette Amanda Sandberg, Sollefteå. Amanda Sandberg var verksam åtminstone mellan åren 1898-1911. Förmodligen längre).

Fiskafänge

En sommardag eller en sommarkväll.
Här pågår av allt att döma fiske. I första båten från vänster räknat står farfar Bror med spö i handen. En av damerna visar stolt upp en fisk. Kan det vara en abborre?
Men nog är klädseln märklig för den sortens aktivitet.

Kafferep

Fotografens namn i nedre högra hörnet:
C. H. Mildh. Klicka på bilden.
Långt tillbaka var kaffe mycket dyrt. Tidvis även belagt med förbud. Kaffebjudningar kunde då ha karaktären av ett knytkalas. Vid dessa tillfällen hade man med sig de få kaffebönor man hade lyckats komma över. Man "repartiserade", dvs delade på kostnaderna. Det är mycket möjligt att ordet "kafferep" har sitt ursprung i det ordet.

Förr, på landsbygden, var det vanligt att man drack "kaffe på fat". Man hällde ut lite av kaffet från koppen ut på fatet, la en sockerbit på tungan, sörplade kaffet från fatet och silade det genom sockret.

Ett gammaldags kaffekalas innehöll sju sorters kakor, ett par mjuka kakor, vetebröd och en obligatorisk gräddtårta.

Baksidan av kortet
Adressat: "Herr Bror Lundin, Wästanbäck, Näsåker
Wår bästa lyckönskan på namnsdagen! Hur lever ni i N_ då det alltid är så tyst från er. annars allt väl! Hälsningar Frida Andersson"

Farfar Brors allra minsta syster var född 1890 i Holafors, Ådals-Liden(Y). Hon var döpt till Frida Andrietta. Som vuxen gifte hon sig med en skogvaktare Per Andersson från Bodum(Y). Senare flyttade paret till Dorotea(AC).