Länk vid länk...

Min farmor Elin var en mild, ödmjuk, glad och tålmodig kvinna. Farfar Brors motsats skulle man kunna säga. Ingen som kom i hennes närhet kunde annat än tycka om henne. Hon var helt enkelt underbar! Farmor och farfar gifte sig den 28 oktober 1906. Dessförinnan hade de fått lära känna varandra genom att farfar först fick komma och arbeta som dräng på gården i Västanbäck .

Fem pojkar födde hon. Åtta barnbarn blev det med tiden. "Du är min ögonsten", sa hon ofta till mig när jag var liten och strök mig på kinden. I flera år var jag ett ensamt barn - utan syskon och utan lekkamrater. Pappa och mamma hade fullt upp med sitt.

När ensamheten blev för svår kunde jag dra veven på telefonen och säga till växeltelefonisten: -"Jag vill opp". Mer behövde jag inte säga. Tant växeltelefonisten visste precis vad hon skulle göra. Hon ringde upp farmor som bodde på övervåningen och hon kom ner och hämtade mig. Ingenting jag själv minns. Andra har berättat.

Femtio år senare

Fotot är från farfars 75-årsdag den 1 november 1956. Farmor var då 73 år och de hade varit gifta i 50 år. Vad vi då inte visste var, att farmor inte hade så många år kvar att leva. Ständigt hade hon sår på armarna som aldrig läkte. När jag undrade sa hon att det var myggbett.

I juli månad år 1959 blev hon riktigt dålig och fick föras till Backe lasarett. Efter en vecka var hon död. Leukemi var diagnosen. Blodkräfta kallades det på den tiden. Jag var tretton år gammal och hade förlorat min älskade farmor. Ganska länge trodde jag att hon satt uppe på ett moln och höll uppsikt över mig. Så småningom lärde jag mig så pass mycket om moln att jag förstod att det är inget de döda sitter på.


In memoriam

Farmor var en god lyssnerska i både glädje och sorg och hennes dörr stod alltid öppen för alla. En av hennes bästa väninnor hette Bernhardina Lundmark. Tant "Berna" hade ett yrke. Hon var tvätterska. Det var hon som skrev detta memorandum som blivit sparat genom åren.

Ty fråga framfarna släkten...(Job 8:8)

Porträtt av Henrik Robert Lundin, född 1877 i Holafors, Ådals-Liden.




I samband med Ivar Kreugers död ( mord eller självmord) den 12 mars 1932 inleddes en finanskris som fick stora verkningar både i Sverige och internationellt.

Min farfars bror, bonden Henrik Robert Lundin, var en av de som direkt drabbades av Kreugerkraschen.

Henrik Robert var en allmänt högaktad person med många kommunala förtroendeuppdrag. Han var äldst av fyra bröder och hade fått överta sin fars hemman i Holafors omkring 1901. Men han hade lånat pengar i Svenska Handelsbanken och köpt Kreugeraktier. Representanter för bankerna ville förstås snabbt komma ur sina mellanhavanden med Kreuger. I Henrik Roberts fall kunde Handelsbanken säkra sin fordran genom en omfattande avverkning på hemmanets skogsskiften.

Efter Henrik Roberts död ( även han dog 1932) såldes hemmanet på auktion. Det var i mycket dåligt skick efter bankens hårdhänta avverkningar.

Hustrun, Hulda Kristina Lidfors,(1883-1938) , samt hans mor, Brita Andrietta Hansdotter Molin, (1849-1940), levde och hade födoråd på hemmanet. Hulda Kristina hade fött tio barn : John, Sixten, Elsa, Gerda, Henrik, Gösta, Ingrid, Bertil, Dagny och Hanna. (Dottern Gerda dog som spädbarn. Möjligen är det den lilla flickan Gerda som finns på ett tidigare inlagt foto: 4 Post-mortem-fotografi. Pappa berättade någon gång att det fotot föreställde ett brorsbarn till farfar.

Före 1951 kunde inte kvinnor bli förmyndare för sina egna barn vid makens död. Eftersom en del av Henrik Roberts och Hulda Kristinas barn var omyndiga blev farfar utsedd till förmyndare för dem - ett uppdrag som senare skulle visa sig bli alltför betungande för honom. Han avsa sig uppdraget och blev befriad från förmyndarskapet.

Idag är de flesta direkt berörda döda - men inte alla. Ett par av Henrik Roberts och Hulda Kristinas barn lever fortfarande. Henrik Roberts mor, min farfarsmor, Brita Andrietta, blev nästan 91 år gammal, men hon var helt blind mot slutet av livet.

Historiskt sett tycks stora finanskrascher inträffa med långa intervall. Därför lär det dröja ett tag innan nästa krasch kommer. Under 1980- och 1990-talen fick vi se se finansmarknader av den sort Kreuger opererade på återfödas. Nu är de globala finansmarknaderna större och mer komplicerade än vad de var för tio år sedan. Nästa gång det smäller torde tidigare krascher te sig som västanfläktar. Jämförelsevis.

Strangers in the box

Come, look with me inside this drawer,
In this box I've often seen,
At the pictures, black and white,
Faces proud, still, serene.

I wish I knew the people,
These strangers in the box,
Their names and all their memories
Are lost among my socks.

I wonder what their lives were like,
How did they spend their days?
What about their special times?
I'll never know their ways.

If only someone had taken time
To tell who, what, where, or when,
These faces of my heritage
Would come to life again.

Could this become the fate
Of the pictures we take today?
The faces and the memories
Someday to be tossed away?

Make time to save your pictures,
Seize the opportunity when it knocks,
Or someday you and yours could be
The strangers in the box.

© Pamela A. Harazim(1997)

East Hampton, CT

All Rights Reserved. May be used in unchanged form for non-commercial purposes if accompanied by this copyright message.

På flera webbsidor står det under den här dikten att författaren är okänd. Det är inte riktigt sant. Hon heter Pamela Harazim och skrev ursprungligen dikten när hennes mamma blev dement. Pamela insåg då att de historier som hennes mamma hade berättat - om sig själv och sin familj - för alltid skulle vara borta. Och Pamela mindes inte historierna, vilket hon hade trott att hon alltid skulle göra.

Några ord om farmorsmor

Porträttet föreställer farmorsmor, Sara Greta Lidmark, född Persdotter, år 1853 i Rå, Ådals-Liden. Hon var dotter till Per Jakobsson, född 1816 i Lidgatu, Ådals-Liden, och hans hustru Kajsa Greta Abrahamsdotter, född 1816 i Häxmo, Ådals-Liden. Yngst av de fyra syskon som nådde vuxen ålder.

En morbror, Markus Abrahamsson, född 1821 i Häxmo, Ådals-Liden, var familjens svarta får. Hans liv rymmer mycket sorg och tragik . 4 Ett sorgligt levnadsöde berättat av Magnus Johansson

I mars månad 1875 gifte hon sig med bonden och kyrkvärden
Mårten Mårtensson Lidmark född 1850 i Västanbäck, Ådals-Liden. Fem barn föddes i äktenskapet - först en son och sedan fyra flickor. Sonen Martin blev bara 22 år gammal. Han dog av den tidens stora folksjukdom TBC.

Flickorna Margaret och Anna, födda 1877, var tvillingar. När min farmor Elin föddes blev det också en tvillingfödsel men systern dog kort tid efter födseln.

Fem barnbarn såg hon växa upp. Eftersom samtliga generationer bodde tillsammans på gården, hade Sara Greta också som uppgift att hjälpa till med barnbarnen. Min pappa berättade någon gång, med viss vämjelse, hur hans mormor tuggade maten åt de små. Och tänker man på hur tuggat bröd förvandlas till en gegga i munnen är det lätt att förstå pappas känsla.


Sara Greta blev änka i november 1924. Då var hon 71 år gammal. Hon blev själv mycket gammal och dog, mätt av ålder, på sitt 90:e levnadsår i september månad 1942.

Att le eller inte le, det är frågan

En väluppfostrad person ska inte skratta högt utan på sin höjd le. Det fick jag lära mig som barn.

Och innan fotograferna kom på att man skulle säga "cheese" eller "omelett" för att vara som mest till sin fördel på en bild, var det allvarsamhet som gällde. I kamerans barndom tog det väl dessutom minst en minut att fastna på plåten. Det är en lång tid för ett påklistrat leende. Inte alla hade mycket till tänder att stoltsera med heller.

Vackra leenden med vita tänder värderas högt numera .

Men inte alltid och inte av alla. Genom att rycka i småmusklerna på fel plats, vid fel tillfälle, kan man idag åstadkomma andra märkliga ting.

- Va fan flinar´u åt ? Ska´ru ha en smäll på käften, va!

Det gäller att passa sig när man rör sig ute på gator och torg och inte le mot vem som helst.

Länge leve leendet!

Av allt det goda man förtär...

"Av allt det goda, som man förtär,
bland alla jordiska drycker,
ju kaffetåren den bästa är:
den skingrar människans nycker;
den styrker kroppen, den livar själen,
den känns från hjässan, ja - ned i hälen!"

Så inleds Kaffevisan av Mauritz Cramaer (1818-1848). Och vi är många i vårt avlånga land som håller med 1800-talsdiktaren.

Ända sedan 1700-talet har vi druckit kaffe. Mer och mer tills vi idag ligger världstvåa på kaffetårstoppen. Räknat per capita ligger bara Finland före oss.

Men det har inte alltid varit så enkelt att göra sig en kaffetår som det är nu för tiden. Ända fram till 1930-talet såldes det mesta kaffet omalet. Även om kaffehandeln hade kvarnar föredrog många att mala själva. En hemtrevlig sysselsättning.

I varje kaffedrickande hushåll fanns en kaffekvarn. En bit in på 1900-talet också en kafferostare. För det mesta var kafferostaren utformad som en liten långpanna med lock och skaft. Den skulle placeras på glöden och skakas och passas noga så att kaffebönorna inte brändes.

Till malningen användes till en början bara ett enkelt krosstråg med en kavel . När de sista kaffeförbuden upphörde på 1820-talet kunde man ha sin kaffekvarn framme. Då blev det viktigt att kaffekvarnen skulle se vacker ut och materialen och formerna blev därför mångskiftande. Men det dröjde ända in på 1900-talet innan någon kom på att man kunde sätta kaffekvarnen på väggen.

De gamla kaffekvarnarna är idag samlarobjekt. Kommer våra bryggapparater någonsin att bli det?

Ett par fotoramar

Hur ser man om en sak är antik? På möbler kan detaljer som hopfogning, lås och fanér etc. avslöja åldern. Det är betydligt svårare att bestämma åldern på de här reliefmönstrade fotoramarna. Farmors porträtt har årtalet 1902 inpräglat. Men det säger ingenting om åldern på ramarna. De är inte heller identiskt likadana. Vilket träslag kan det vara?

Att skära eller skulptera i trä, att med ett vässat verktyg snida ut bit för bit ur ett trästycke, är en urgammal teknik. Vi har minnesmärken, flera tusen år gamla, från människor som vi inte vet mycket mer om än att de med mycket enkla redskap kunde karva fram sina föremål.

Nästan överallt finns materialet trä. Det är levande och inspirerande att forma. På alla platser, där människor bor, har det funnits behov att utnyttja trä till praktiskt användbara ting eller till dekorativa föremål - som de här fotoramarna till exempel.

"Lost faces"

Från de allra tidigaste perioderna finns bara mer eller mindre kända personers ansikten förevigade av målare och bildhuggare. Men på 1860-talet började den förut så otydliga massan av människor få individuella ansiktsdrag. Framför fotografens kamera poserade de i sina bästa kläder därför att fotografbesöket var, under lång tid, en högtidlig sak.





Utvecklingen rusade emellertid vidare, kameran blev billig, fotografering en vanlig hobby och de gamla ateljébilderna uppskattades inte längre.

När pionjärfotograferna la av, var inte så många intresserade av deras arkiv och stora kollektioner av glasplåtar skrotades.





Fotograferna
J. Näsman och C.J. Bergqvist
Anna Henrietta Lidmarks porträttalbum innehåller flera till synes mycket gamla fotografier, tagna av fotografer som det är svårt att få grepp om, eftersom så lite verkar vara bevarat.

I några enstaka fall finns fotografens namn präglat eller stämplat på fotografierna: t. ex. J. Näsman (t.v) och C. J. Bergqvist (t.h.). De vackra baksidor, som porträttbilder vanligvis brukar ha, med namn, adress och ofta också en logotyp på baksidan, saknas helt på de här fotografierna.

Självfallet är det mycket svårt att göra en tidsbestämning av de här porträtten. Kläderna kan ge en viss vägledning. Damernas frisyrer likaså. Ungefär i mitten av 1800-talet började en slät, mittbenad kamning av håret bli på modet. Senare mildrades den frisyren och på 1880-talet förekommer en större variation av håruppsättningar .

Jag gör en försiktig datering av de här oretuscherade och oförfalskade porträtten till tiden mellan 1860-1880. Personerna skulle då, om mitt antagande stämmer, kunna vara födda före 1850.

På baksidan av fotograf J. Näsmans kort är skrivet för hand, "Otto Lundin ". Det skulle ha kunnat vara en bra ledtråd vid dateringen, men jag tror i n t e att det betyder att mannen på bilden heter "Otto Lundin". Alltför mycket talar emot.

I Västernorrlands Länsmuseums bilddatabas har jag funnit två porträtt tagna av en fotograf med namnet J. Näsman. Det ena föreställer en bondson från Moflo i Ådals-Liden med namnet Erik Abrahamsson Lidberg. Han var född 1809. Det andra porträttet föreställer Henrik Jacob Frisendahl, född 1836, bror till prosten V. B. Frisendahl . Det porträttet ska vara taget före 1869 enligt uppgift i databasen.

Fotograf C. J. Bergqvist finns representerad med ett odaterat porträtt i SVAR:s bilddatabas. Det föreställer en skeppare och handlare med namnet Sundberg. Ort: Sollefteå. När levde han?

STÄMPLAR












Ett hjälpmedel

Bernhard Johansson, Gävle, har gått igenom mer än 5000 daterade gamla porträtt. Han redovisar på sin hemsida sina slutsatser och sin statistik. Ett program erbjuds också, som kan vara ett hjälpmedel vid försök till datering av foton från 1800-talet.


Fotograf E. Möller
De fyra sista porträtten, som jag scannat, är stämplade på baksidan med namnet "E. MÖLLER, FOTOGRAF".

SVAR har ett par foton tagna av den här fotografen i sin bilddatabas. Inga porträtt visserligen, men ett par bilder av miljöer i Sollefteå, daterade till 1870-tal.


















Under my bed was a dress box
spilling old pictures,
a sift of lost faces
to drift beneath my dreams.
I am from those moments
snapped before I budded
leaf-fall from the family tree.


George Ella Lyon

En mans åldrar

Bror Oskar Lundin föddes den 1 november 1881 i Holafors, Ådals-Liden . Sista gången jag träffade honom var, när jag hade åkt hem för att visa honom hans barnbarnsbarn. - Det var en fin pojke, sa han. Bara en kort tid efteråt dog han, knall och fall, den 24 mars 1965 i Västanbäck, Ådals-Liden, 83 år gammal.

På baksidan av fotografierna är, i tur och ordning, de här åren antecknade: 1½, 12, 17, 20, 28, 30, 50, 80 år

För övrigt talar bilderna för sig själv.

Citatet:

Våra kroppar är våra trädgårdar...våra viljor trädgårdsmästare.
William Shakespeare


Kistebrev
I Nordiska museets arkiv finns en stor samling kistebrev, d.v.s. färgglada folkliga bildtryck med text som återger bibliska eller historiska händelser, kungliga porträtt m.m. I Sverige var de särskilt populära c:a 1750 - 1850. De tillverkades vanligtvis i helark, som hade två bilder med olika ämnen och text.

Från början var det meningen att de skulle klistras fast på insidan av ett kistlock. Men de kom också att fungera som väggdekorationer.
Bilden  "Mannens åldrar". 

Texten vid de olika trappstegen på bilden lyder:
10. 
Som tioåring glad han står
I lifvets första ljusa år.
20.
Vid tjugo år en yngling skön
Om kärlek ber sin varma bön
30.
Vid trettio med hemmets lycka
Hans lefnad barn och maka smycka.
40.
När fyrtio år han hunnit
Sin sträfvans mål har vunnit.
50.
Vid femtio på sin banas höjd
Han väger lifvets sorg och fröjd.
60.
Vid sextio vägen redan lutar
Dit ner der lifvets vandring slutar.
70.
På stafven stödd med gråa hår
Han räknar sina sjuttio år
80.
De åttio årens börda pressa
Allt djupare hans hvita hjässa.
90.
En nittioåring lam och böjd
Knappt minnet har af lifvets fröjd
100.
Och så när hundra år förflutit
Sitt öga han i dödssömn slutit.

Kistebrev
Kvinnans åldrar

Födelsen.
En ängel Gud med barnet sänder
Ehvart dess lefvnads väg sig vänder.
10.
Vid tio år i lek den lilla.
Är fri från sorg och synders villa.
20.
Till tjugo snabbt dess tid förrinner.
En ungmö för sin älskling brinner.
30.
Och hustrun, som till trettio nått.
Är rik av modersfröjdens lott.
40.
Hon är, när fyratio flytt.
I barnens lycka ung på nytt.
50.
Vid femtio hon som mormor ser.
På dottersonen kärligt ner.
60.
Vid sextio, ännu glad och trägen.
Hon skrider nedåt lefnadsvägen.
70.
Och hemmets forna lycka når.
En mormorsmor vid sjuttio år.
80.
När åttioårig, svag hon blifver.
En sonson stöd åt henne gifver.
90.
Hon tänker, trött och silfverhårig.
På sista resan, nittioårig.
100.
Och kommo så de hundra till.
I Herrans namn blott dö hon vill.

Barn är ett folk .....

Under medeltiden med dess höga spädbarnsdödlighet hade människan en likgiltig inställning gentemot spädbarn.
Det var inte mödan värt att fästa sig vid ett barn som man löpte risk att förlora.

Familjen var inte, som idag, en sluten enhet, med känslor som ett sammanhållande kitt. Inget privatliv existerade. Alla bodde tillsammans i huset och man hade även en tät kontakt med grannar och släkt, som inte bodde i huset.

Kärlek mellan makar, föräldrar och barn förekom, men den var ingen självklarhet. Familjen hölls i första hand samman av ekonomiska skäl. (Källa: Philippe Ariés, Barndomens historia, 1982).

Sant eller falskt? Ariés påståenden kan diskuteras. Synen på familjen och dess relationer till barnen har i alla fall förändrats under historiens lopp.


Nu sitter jag och summerar minnen från en härlig sommar som är förbi. Barn och barnbarn har rest hem - till arbete, skola och dagis. Det råder återigen stiltje - tills nästa gång de kommer.

Jag minns en dikt av Erik Lindorm (1889-1941) som jag läste för många år sedan. Den passar bra denna regniga kväll:

En eftermiddag
Brasan prasslar, och utanförett höstregn i lyktskenet ryker.
Han sitter lugn och från köket hör
hur hustrun står och stryker.
Nu slår det i dörren till barnens rum,
hör vad det bullras och skrattas!
Alla ha lungor och ingen är stum
och ingen av dem fattas.
Men dagen skrider mot nattens blund
och brasan sjunker och mattas.
Snart är försvunnen den korta stund,
då ingen fattas.

Om någon frågar mig vad som varit sommarens största upplevelse blir svaret:
-Det har varit att umgås med en treåring!

Den här treåringen är en lintott, som ser ut som en bokmärksängel - när han inte är nyklippt. Pigg och nyfiken tar han emot varje ny morgon med samma energi. Det är full fart från morgon till kväll.

Vi spelar fotboll på gräsmattan. Plötsligt får han syn på någonting och pekar uppåt. Spelet avbryts. Någonstans ovanför fotbollsmålet har han fått syn på en "bäbis". Jag ser ingen "bäbis".
Det finns ingen "bäbis". Men "bäbisen" måste ändå lyftas ner och bäras in. Försiktigt.

Nu ska alla få mat. I gruset finns större och mindre stenar. De små stenarna förvandlas till köttbullar. Jag får smaka och "tuggar" snällt.

Så här är små barn och så här har små barn antagligen alltid varit från tidernas begynnelse. Fulla av fantasi och med en förmåga att skapa och ha roligt utan en massa köpta prylar.

Larvigt, tänker någon. Men sluta inte läsa. Det handlar om dig och mig. Om oss alla.

Vi lever i ett informationssamhälle. Vi anser att det är kunskap vi i första hand behöver här i livet, nu och i framtiden. Punkt. Slut.

Då glömmer vi, att kunskaper är färskvaror.
Det är "gammal kunskap" som lärs ut.
Något som forskats fram " i går och i förrgår ".
Kunskaper som inte nödvändigtvis är gångbara i morgon, eftersom förändringar kan ske snabbt - i samhället, i naturen och så vidare.

Det är nu så vist ordnat att naturen har gett oss resurser att klara även morgondagen. Vi har begåvats med kreativitetet och förmåga att producera nya idéer. Sist, men inte minst, har vi fötts med fantasi och förmåga att se möjligheter. Det kan vi sedan använda oss av i oförutsedda situationer.

Med de orden vill jag önska alla små och stora barn en god natt. ).

PS: Fotot längst upp föreställer en ett år gammal Oskar Lundin , född 1907 i Västanbäck, Ådals-Liden. Fotot är från 1908. Fotograf: C.H. Mildh

På fotot till höger är tyvärr alla barnen okända.
Fotografens namn: Otto Östman, Näsåker.
Båda korten finns i farfars album.

En vädjan till alla, som har foton liggande hemma: Skriv på baksidan eller skriv på annat sätt, vem fotot föreställer (om ni inte redan gjort det).
Det är så svårt att i efterhand försöka erinra sig vilka personerna kan vara.

Vykort från Lund

Vykort från Lorenz Larssons Eftr. Lund. No. 1835

Ett motiv från Stadsparken i Lund - en park som bör ha varit relativt nyanlagd när det här vykortet skapades. Parken låg förr i utkanten av Lund. Nu är den en grön oas mitt i staden. Bakom sig har den en mycket gammal historia .

Den som skickade vykortet från Lund till min farfar "Hemmansägaren Herr Bror Lundin i Vestanbäck, Näsåker" var en yngre bror, som hette Karl Albert Lundin. Han var född 1886 i Holafors, Ådals-Liden . I Lund tog han studentexamen 1915. Åren efteråt studerade han i Uppsala. Det resulterade i en kansliexamen 1918.

Efter kansliexamen fick han arbete som biträde och extra ordinarie landskanslist i Västernorrlands län. År 1924 var det dags för en en poliskurs i Gävle.

Under flera år flyttade han omkring och tjänstgjorde som landsfiskal på flera olika orter i Ångermanland. År 1935 blev han landsfiskal i Ramsele. (Källa: Domsagorna i Sverige, 1944)

(Porträttet till vänster föreställer Karl Albert Lundin något av åren 1913 - 1915. Fotograf: "Lina Jonns Eftr. Lund". Efterträdarens namn var Per Bagge. Han övertog Lina Jonns ateljé. Läs mer om fotografen Lina Jonn på svt.se ).

Man behöver inte vara handstilsexpert för att se, att det var samme Karl Albert som sommaren 1911 arbetade vid sorteringsverket i 4 Sandslån och skickade vykortet till sin äldre bror därifrån. Den 9 september 1911, bara någon månad efteråt, avled i Holafors, fadern Henrik Zakrisson Lundin, av en hjärnblödning, 68 år gammal .

Tyvärr är stämpeln på det här frimärket inte tillräckligt tydlig - årtalet går inte att se. Kanske är det här kortet poststämplat i slutet av oktober 1911. I så fall är det en gratulation till brodern på hans 30-åriga födelsedag den 1 november.









"Hjärtlig lyckönskan den 1:te från A-.
Tack för brevet!
Jag får ej tid att skriva brev denna gång.
Jag har aldrig haft så mycket att göra som nu.
Jag tror jag får begagna nätterna med.
Jag mår dock bra och hoppas på en bättre dag en gång i livet.
Kära hälsningar till eder alla!"


Karl Albert Lundins namn finns också nämnt i ett annat och föga smickrande sammanhang.

Riksföreningen Sverige-Tyskland bildades i december 1937. Det var en tyskvänlig förening vars syfte var att verka för "ett rättvist bedömande av det nya Tyskland". Kansliet fanns i Lund. Bland initiativtagarna fanns flera lundaakademiker. Föreningen kom att verka som en nationalsocialistisk förening.

I den långa listan av medlemmar , som finns publicerad på Internet, nämns Albert Lundin, landsfiskal, Ramsele. Medlemslistan namnger hela 5689 personer. Geografiskt var hela Sverige, från norr till söder, representerat.

Jag vill inte gå så långt att jag drar den absoluta slutsatsen att alla 5689 personer på listan helt och fullt delade det nazistiska Tysklands uppfattningar. Det är en viss skillnad mellan att vara tyskvän och att vara nazist. Det är inte fullt så enkelt att man rakt av kan sätta ett likhetstecken mellan de två orden . Jag känner inte personerna och vet inte hur de tänkte. Många kan ha blivit medlemmar av en orsak som nu, långt efteråt, är svår att förklara.

Det är inte heller helt lätt att finna vare sig en ideologisk eller en ekonomisk förklaring till att en bondpojke, uppvuxen i en liten by i Ångermanland, står antecknad som medlem i en pronazistisk förening. Det kan finnas mer än ett tänkbart svar. En förklaring skulle kunna vara att det, under studentåren i Lund och Uppsala, kan ha skett en påverkan i den riktningen.

I Lund fanns exempelvis, den öppet antisemitiske vetenskapsmannen och skriftställaren Bengt Lidforss. Nu dog visserligen Lidforss redan 1913, men levde och verkade i Lund 1911 och fram till sin död.

Obs! Uppdaterat den 18/7 2007 eftersom Wikipedia ändrat sina uppgifter.
(Noterbart är att Wikipedia skriver att släkten Lidforss tog sitt efternamn efter Lidens socken - sedermera Ådals-Lidens socken. Enligt samma källa skulle stamfadern, bruksinspektören vid Tolvfors bruk i Valbo, Erik Abraham Lidforss (1761-1808) ha kommit därifrån. Det här är en anmärkningsvärd uppgift.En annan källa menar att släkten hade sitt ursprung i Indals-Liden i Medelpad. En geografiskt okunnig person måste någon gång i tiden ha förväxlat de båda socknarna. Vilken av uppgiftslämnarna ska man tro på? Båda kan inte ha rätt. Däremot kan båda ha fel).

Hur gick det egentligen till när Riksföreningen Sverige-Tyskland registrerade medlemmar?
Hur pålitliga är ursprungskällorna?

Många personer som nämns är kända för en större allmänhet - en gammal, sjuk och bräcklig Verner von Heidenstam till exempel - vårdad sina sista år av självutnämnda vänner. Han dog i maj månad 1940. Samma månad som Tyskland hade inlett sitt blixtkrig i väst.

Efter andra världskriget förändrades världen. Kanske orsakade det även att två bröders förhållande till varandra förändrades. Karl Albert Lundin dog vid 68 års ålder. Pappa måste, under några år åtminstone, ha haft en del med honom att göra i tingshuset i Ramsele. En landsfiskal fungerade ju även som åklagare och pappa var nämndeman och häradsdomare vid Ångermanlands västra domsaga, Ramsele, i många år (från 1939). Men jag hörde, varken förr eller senare, Karl Albert Lundins namn nämnas i något sammanhang.

Jag var 4 eller 5 år gammal och minns att farfar hade en tidning som hette Se. Det var Sveriges första bildtidning, startad av Carl-Adam Nycop. Nycop hade den amerikanska bildtidningen Life som förebild. Läsa kunde jag inte, men jag tittade på bilderna. Farfar och farmor förklarade. Tydligt minns jag hur farfar ritade horn i pannan på bilder som föreställde en mustaschprydd man med namnet Hitler.

Några sympatier för Nazi-Tyskland hyste inte farfar.
Så vad tyckte och tänkte han om sin brors eventuella sympatier?
Var det inte känt?
Eller tystades det ner och sopades under mattan?
Medlemslistan hos Riksföreningen Sverige-Tyskland väcker onekligen en hel del frågor.


Citatet:


The belief that there is only one truth, and that oneself is in possession of it, seems to me the deepest root of all evil that is in the world.

Tron på att det finns en enda sanning och att man själv skulle vara i besittning av den, framstår för mig som roten till allt ont i världen.
Max Born