Barn är ett folk .....

Under medeltiden med dess höga spädbarnsdödlighet hade människan en likgiltig inställning gentemot spädbarn.
Det var inte mödan värt att fästa sig vid ett barn som man löpte risk att förlora.

Familjen var inte, som idag, en sluten enhet, med känslor som ett sammanhållande kitt. Inget privatliv existerade. Alla bodde tillsammans i huset och man hade även en tät kontakt med grannar och släkt, som inte bodde i huset.

Kärlek mellan makar, föräldrar och barn förekom, men den var ingen självklarhet. Familjen hölls i första hand samman av ekonomiska skäl. (Källa: Philippe Ariés, Barndomens historia, 1982).

Sant eller falskt? Ariés påståenden kan diskuteras. Synen på familjen och dess relationer till barnen har i alla fall förändrats under historiens lopp.


Nu sitter jag och summerar minnen från en härlig sommar som är förbi. Barn och barnbarn har rest hem - till arbete, skola och dagis. Det råder återigen stiltje - tills nästa gång de kommer.

Jag minns en dikt av Erik Lindorm (1889-1941) som jag läste för många år sedan. Den passar bra denna regniga kväll:

En eftermiddag
Brasan prasslar, och utanförett höstregn i lyktskenet ryker.
Han sitter lugn och från köket hör
hur hustrun står och stryker.
Nu slår det i dörren till barnens rum,
hör vad det bullras och skrattas!
Alla ha lungor och ingen är stum
och ingen av dem fattas.
Men dagen skrider mot nattens blund
och brasan sjunker och mattas.
Snart är försvunnen den korta stund,
då ingen fattas.

Om någon frågar mig vad som varit sommarens största upplevelse blir svaret:
-Det har varit att umgås med en treåring!

Den här treåringen är en lintott, som ser ut som en bokmärksängel - när han inte är nyklippt. Pigg och nyfiken tar han emot varje ny morgon med samma energi. Det är full fart från morgon till kväll.

Vi spelar fotboll på gräsmattan. Plötsligt får han syn på någonting och pekar uppåt. Spelet avbryts. Någonstans ovanför fotbollsmålet har han fått syn på en "bäbis". Jag ser ingen "bäbis".
Det finns ingen "bäbis". Men "bäbisen" måste ändå lyftas ner och bäras in. Försiktigt.

Nu ska alla få mat. I gruset finns större och mindre stenar. De små stenarna förvandlas till köttbullar. Jag får smaka och "tuggar" snällt.

Så här är små barn och så här har små barn antagligen alltid varit från tidernas begynnelse. Fulla av fantasi och med en förmåga att skapa och ha roligt utan en massa köpta prylar.

Larvigt, tänker någon. Men sluta inte läsa. Det handlar om dig och mig. Om oss alla.

Vi lever i ett informationssamhälle. Vi anser att det är kunskap vi i första hand behöver här i livet, nu och i framtiden. Punkt. Slut.

Då glömmer vi, att kunskaper är färskvaror.
Det är "gammal kunskap" som lärs ut.
Något som forskats fram " i går och i förrgår ".
Kunskaper som inte nödvändigtvis är gångbara i morgon, eftersom förändringar kan ske snabbt - i samhället, i naturen och så vidare.

Det är nu så vist ordnat att naturen har gett oss resurser att klara även morgondagen. Vi har begåvats med kreativitetet och förmåga att producera nya idéer. Sist, men inte minst, har vi fötts med fantasi och förmåga att se möjligheter. Det kan vi sedan använda oss av i oförutsedda situationer.

Med de orden vill jag önska alla små och stora barn en god natt. ).

PS: Fotot längst upp föreställer en ett år gammal Oskar Lundin , född 1907 i Västanbäck, Ådals-Liden. Fotot är från 1908. Fotograf: C.H. Mildh

På fotot till höger är tyvärr alla barnen okända.
Fotografens namn: Otto Östman, Näsåker.
Båda korten finns i farfars album.

En vädjan till alla, som har foton liggande hemma: Skriv på baksidan eller skriv på annat sätt, vem fotot föreställer (om ni inte redan gjort det).
Det är så svårt att i efterhand försöka erinra sig vilka personerna kan vara.