Strangers in the box

Come, look with me inside this drawer,
In this box I've often seen,
At the pictures, black and white,
Faces proud, still, serene.

I wish I knew the people,
These strangers in the box,
Their names and all their memories
Are lost among my socks.

I wonder what their lives were like,
How did they spend their days?
What about their special times?
I'll never know their ways.

If only someone had taken time
To tell who, what, where, or when,
These faces of my heritage
Would come to life again.

Could this become the fate
Of the pictures we take today?
The faces and the memories
Someday to be tossed away?

Make time to save your pictures,
Seize the opportunity when it knocks,
Or someday you and yours could be
The strangers in the box.

© Pamela A. Harazim(1997)

East Hampton, CT

All Rights Reserved. May be used in unchanged form for non-commercial purposes if accompanied by this copyright message.

På flera webbsidor står det under den här dikten att författaren är okänd. Det är inte riktigt sant. Hon heter Pamela Harazim och skrev ursprungligen dikten när hennes mamma blev dement. Pamela insåg då att de historier som hennes mamma hade berättat - om sig själv och sin familj - för alltid skulle vara borta. Och Pamela mindes inte historierna, vilket hon hade trott att hon alltid skulle göra.

Akta skogen

Ett foto från den tid då de stora skogsmaskinerna inte fanns och hästen dominerade som dragare vid skogsarbetet.












Akta skogen! Krafter strömma
milt utur hans gröna gömma.
Han är vänfast, trygg och trogen
Akta skogen!

Regn och dagg ur molnens höjder
lockar han, och friska fröjder
gro, där han står stark och mogen.
Akta skogen!

Han är bondens livvakt. Bälten
spänner han till skydd kring fälten.
Lossas de, blir tomt på logen.
Akta skogen!

Åkerns fina brodd han vårdar,
han ger skydd åt fält och gårdar.
Spara yxan, bruka plogen!
Akta skogen!

Fryser du, han ger dig värma,
bränner sol´n, vill han dig skärma,
städs att svalka redobogen.
Akta skogen!

Akta skogen! Välljud strömma
ljuvt utur hans gröna gömma.
Han är vänfast, trygg och trogen.
Akta skogen!

Magnus Elmblad

M. Elmblad föddes 12 september 1848 i Herrestad, Kärda socken, Jönköping, död 9 april 1888 i Stockholm. Svensk redaktör, översättare och sångtextförfattare. Under många år verksam som tidningsredaktör i USA.

En liten prinsessa

Jag känner en liten prinsessa.
Hon har ingen krona av gull,
och det finns ingen prins, som strider
mot drakar för hennes skull.
Hon har intet släp, som bäres
av granna små svenner på tå,
och att hennes slummer vakta
inga nigande tärnor stå.

Hon har inget slott, som glimmar
bak blommande rosenhäck.
Hon äger ej gungande fartyg
och ingen dansande skäck.
Hon springer på bruna fötter
utan skor och strumpor omkring,
och av hela världen
hon äger alls ingenting.

Men hon har en famn att sträcka
mot allt det, som lever på jord.
Hon har hundra klingande löjen
och tusen soliga ord.
Hon har de ömmaste händer
och de mildaste ögon blå,
och låsta, frysande hjärtan
för henne öppnade stå.

Se, stenen, hon går på, grönskar
och vattnas av källors språng.
Och vinden blir full av blomdoft
och rymden av fågelsång.
Hon ärvde intet i världen,
går klädd i valmaret grå
och äger ändå all världen
och är en prinsessa ändå.

Jeanna Oterdahl

Där gamla kåkar stodo tätt ....

Näsåkers Gästgiveri
Det här huset uppfördes i slutet av 1890-talet och revs så sent som 1994. Då hade det gjort sitt.

Om det sörjdes och saknades av någon, vet jag inte.

Det var beläget alldeles invid den nya landsvägen, som hade byggts under början av 1880-talet. Den gick från Sollefteå över Näsåker till Junsele. Mittemot, på andra sidan landsvägen, uppfördes något senare ett stort Turisthotell, som fortfarande står kvar.

SVAR:s bildatabas visar fler bilder av huset, bl.a. ett med id-4312/04. Där berättas att huset uppfördes 1898 av en person som hette Nils Teodor Blom, född 1869 i Näsåker, Ådals-Liden. Han reste från Trondheim 1891 till Minnesota, USA, återvände 1896 och gifte sig med Frida Jakobina Forssén, född 1875 i Forsås, Ådals-Liden . Efter återkomsten till Näsåker uppförde Blom ett hus som först var ett "Café Gästis". Det påbyggdes senare till ett trevånings trähus och blev "Hotell Gästis".

Strax före och strax efter förra sekelskiftet var det ett intensivt folkliv i Näsåker. Befolkningen i hela församlingen uppgick år 1890 till 2196 personer. Det var cirka 600 personer fler än vad som fanns 100 år senare.

Förutom den fasta befolkningen kom under skogsexploateringens tid också handelsresande, skogspatroner, disponenter, skogsinspektorer m.fl. till bygden.

En "urgammal", sägenomspunnen bygd och ett vackert landskap lockade också till sig konstnärer och författare - mer eller mindre kända.

Osökt kom jag att tänka på en dikt, när jag såg det här vykortet.
Ett "lappkast" och jag förflyttar mig snabbt från landsbygd till huvudstad.

Esplanadsystemet
Där gamla kåkar stodo tätt
och skymde ljuset för varandra,
dit sågs en dag med stång och spett
en skara ungfolk muntert vandra

Och snart i sky
stod damm och boss
då plank och läkt
de bröto loss.

Det ruttna trät,
så torrt som snus,
det virvlar om
med kalk och grus.

Och hackan högg
och stången bröt
och väggen föll
för kraftig stöt.

Och skrapan rev
och tången nöp,
att taket föll
och skorsten stöp.

Från kåk till kåk
man sig beger,
från syll till ås
allt brytes ner.

En gammal man går där förbi
och ser med häpnad hur man river.
Han stannar; tycktes ledsen bli,
när bland ruinerna han kliver.

- Vad skall ni bygga här, min vän?
Skall här bli nya Villastaden?
- Här skall ej byggas upp igen!
Här röjes blott för Esplanaden!

- Ha! tidens sed: att r i v a hus!
Men bygga upp? - Det är förskräckligt!
- Här rivs för att få luft och ljus: Är kanske inte det tillräckligt?

AUGUST STRINDBERG (1849-1912)

En hyllning till den nya tidens uppgörelse med förlegade ideal.
Lång näsa räcks åt det gamla och framtiden hälsas välkommen.
"Riv det gamla och bygg nytt" - ungdomens livsfilosofi.
En gammal människa tycker alltsomoftast att allt är bra som det är.

En ny tid

Då Strindberg fick den här dikten publicerad 1883, hände det mycket i det svenska samhället. Industrier växte fram. Jordbrukets betydelse för försörjningen minskade. Människor började flytta in till städerna. Parker anlas. Då trafiken ökade krävdes bredare gator. Ångjärnvägens spår behövde dras fram rationellt. Gamla hus revs då i strävan efter "ljus och luft".

Esplanaden

Gröna gatan i Stockholm eller Norra Humlegårdsgatan, som den också kallades, blev 1883 "Esplanaden". Gröna gatan var Karlavägens föregångare. Vid Karlaplan låg tidigare Ladugårdslands tull, en av tio tullstationer som fanns vid infarterna till Stockholm.

Området utanför tullen kallades på 1600- och 1700-talen för "Yttersta mörkret". Långt fram på 1800-talet kunde man i de här ytterområdena se folk driva kossor till bete på Gärdet. Här låg små gårdar kvar länge.

År 1885 bytte hela stadsdelen namn till Östermalm. Ladugårdslandet var tidigare uppkallat efter den kungliga ladugård, som fram till mitten av 1600-talet låg öster om Djurgårdsbron.

August Strindberg

Om honom finns mycket att skriva. Det finns också oerhört mycket skrivet om honom. I nästan alla biografier jag läst, men inte i samtliga, nämns att Strindbergs släkt ursprungligen härstammade från Norrland.

I Västernorrland, säkert även i andra delar av Sverige, hade efternamnen ofta en anknytning till födelseplatsen eller hemsocknen. Min farmors släktnamn Lidmark kommer från Lidens socken (nuvarande Ådals-Liden). Undersöker man hur Strindbergs-namnet kan ha uppstått, finner man följande:

August Strindbergs far var kryddkramhandlaren och ångbåtskommissionären Carl Oskar Strindberg i Stockholm. Augusts farfar var borgaren i Stockholm, Zacharias Strindberg, född i Sundsjö, Jämtland och son till komministern i Sundsjö Henrik Henriksson Strindberg.

Henrik Henriksson var från början bondson och född i Strinne by i Multrå socken, (omfattar landet kring Ångermanälven närmast öster om Sollefteå).

Släktnamnet antogs då Henrik Henriksson studerade vid Trivialskolan och gymnasiet i Härnösand. Då han påbörjade studierna 1723 kallade han sig Strindwall. 1726 ändrade han av någon okänd anledning namnet till Strindberg. Vår nationalskald kunde därför lika gärna hetat August Strindwall.

Barn är ett folk .....

Under medeltiden med dess höga spädbarnsdödlighet hade människan en likgiltig inställning gentemot spädbarn.
Det var inte mödan värt att fästa sig vid ett barn som man löpte risk att förlora.

Familjen var inte, som idag, en sluten enhet, med känslor som ett sammanhållande kitt. Inget privatliv existerade. Alla bodde tillsammans i huset och man hade även en tät kontakt med grannar och släkt, som inte bodde i huset.

Kärlek mellan makar, föräldrar och barn förekom, men den var ingen självklarhet. Familjen hölls i första hand samman av ekonomiska skäl. (Källa: Philippe Ariés, Barndomens historia, 1982).

Sant eller falskt? Ariés påståenden kan diskuteras. Synen på familjen och dess relationer till barnen har i alla fall förändrats under historiens lopp.


Nu sitter jag och summerar minnen från en härlig sommar som är förbi. Barn och barnbarn har rest hem - till arbete, skola och dagis. Det råder återigen stiltje - tills nästa gång de kommer.

Jag minns en dikt av Erik Lindorm (1889-1941) som jag läste för många år sedan. Den passar bra denna regniga kväll:

En eftermiddag
Brasan prasslar, och utanförett höstregn i lyktskenet ryker.
Han sitter lugn och från köket hör
hur hustrun står och stryker.
Nu slår det i dörren till barnens rum,
hör vad det bullras och skrattas!
Alla ha lungor och ingen är stum
och ingen av dem fattas.
Men dagen skrider mot nattens blund
och brasan sjunker och mattas.
Snart är försvunnen den korta stund,
då ingen fattas.

Om någon frågar mig vad som varit sommarens största upplevelse blir svaret:
-Det har varit att umgås med en treåring!

Den här treåringen är en lintott, som ser ut som en bokmärksängel - när han inte är nyklippt. Pigg och nyfiken tar han emot varje ny morgon med samma energi. Det är full fart från morgon till kväll.

Vi spelar fotboll på gräsmattan. Plötsligt får han syn på någonting och pekar uppåt. Spelet avbryts. Någonstans ovanför fotbollsmålet har han fått syn på en "bäbis". Jag ser ingen "bäbis".
Det finns ingen "bäbis". Men "bäbisen" måste ändå lyftas ner och bäras in. Försiktigt.

Nu ska alla få mat. I gruset finns större och mindre stenar. De små stenarna förvandlas till köttbullar. Jag får smaka och "tuggar" snällt.

Så här är små barn och så här har små barn antagligen alltid varit från tidernas begynnelse. Fulla av fantasi och med en förmåga att skapa och ha roligt utan en massa köpta prylar.

Larvigt, tänker någon. Men sluta inte läsa. Det handlar om dig och mig. Om oss alla.

Vi lever i ett informationssamhälle. Vi anser att det är kunskap vi i första hand behöver här i livet, nu och i framtiden. Punkt. Slut.

Då glömmer vi, att kunskaper är färskvaror.
Det är "gammal kunskap" som lärs ut.
Något som forskats fram " i går och i förrgår ".
Kunskaper som inte nödvändigtvis är gångbara i morgon, eftersom förändringar kan ske snabbt - i samhället, i naturen och så vidare.

Det är nu så vist ordnat att naturen har gett oss resurser att klara även morgondagen. Vi har begåvats med kreativitetet och förmåga att producera nya idéer. Sist, men inte minst, har vi fötts med fantasi och förmåga att se möjligheter. Det kan vi sedan använda oss av i oförutsedda situationer.

Med de orden vill jag önska alla små och stora barn en god natt. ).

PS: Fotot längst upp föreställer en ett år gammal Oskar Lundin , född 1907 i Västanbäck, Ådals-Liden. Fotot är från 1908. Fotograf: C.H. Mildh

På fotot till höger är tyvärr alla barnen okända.
Fotografens namn: Otto Östman, Näsåker.
Båda korten finns i farfars album.

En vädjan till alla, som har foton liggande hemma: Skriv på baksidan eller skriv på annat sätt, vem fotot föreställer (om ni inte redan gjort det).
Det är så svårt att i efterhand försöka erinra sig vilka personerna kan vara.

Vykort från Sandslån

Ett motiv från Sandslån, ett samhälle som en gång i tiden hade världens största sorteringsverk för timmer - timmer som kom från norrländska skogar. I slutet av 1800-talet flottades cirka 3 miljoner timmerstockar till Sandslån. I början av 1900-talet, då det här kortet skickades, hade antalet stockar fördubblats. Rekordåret 1957 registrerades mellan 22 och 23 miljoner timmerstockar vid sorteringsverket.

"Albert", som skickade vykortet till min farfar en augustidag år 1911, var bara en av de 6-700 man som under en kort säsong av ljusa sommarnätter och dagar arbetade här med att sortera upp timmer i buntar. Buntar som sedan bogserades vidare av respektive ägare till industrierna. Flottningsepoken upphörde helt 1982 och i och med det försvann en del ångermanländsk kultur- och industrihistoria. Men Ångermanälven flyter vidare.

I ett hus (i Kejsarkasernen), som förut innehöll bostäder för arbetarna vid timmersorteringen, finns nu ett museum med en permanent utställning. "Tidens tro drabbar människan" är namnet på utställningen. Ord som hämtats ur en bok av Mats Lundin - "Kvinnor dog. Män dömde" ( orden finns också på en minnessten uppe på Häxberget).

Speciell uppmärksamhet riktas mot häxprocesserna i Torsåker i Ångermanland. Det saknas domstolshandlingar från den tiden om dessa processer, men i en avskrift gjord cirka 90 år senare, daterad 1765, finns uppgifter om 71 personer, avrättade och brända på bål i Torsåker år 1675.

Utställningen vid museet vill ge något av bakgrunden till de rättegångar som hölls på 1600-talet - en skräckfylld tid för alla de som drabbades av prästers, barns och vanliga människors uppfattning och ryktesspridning.

Utanför museet finns en örtagård. Där växer flera av de medicinalväxter, som de s.k. häxorna använde till sina "trollkonster".

Det var tur att min farmor inte levde på 1600-talet. När jag var liten och hade ramlat, slagit mig eller gjort illa mig på annat sätt, skickade mamma alltid upp mig till farmor, som bodde på övervåningen. Hon läste då en "trollformel" över det onda. Om det hjälpte, minns jag inte. Tårarna och gråten "trollades" i alla fall bort.

Allt var mycket nyss
och ganska länge sedan

Minnen bleks
som gamla albumbilder

Andra blöder vid beröring

Några rader av Birger Norman ,
född 1914, uppväxt på en ö i Ångermanälven,
som heter Svanö,
i närheten av Sandslån.

En dikt om ett barn

Aldrig flög en vind så fri
som den tro som ilar
fram i den barnablick,vari
din med kärlek vilar

Aldrig har en blick så skön
smält i gråt ett hjärta
som två barnaögons bön,
då det glömt en smärta.

Ej en visdom kunnat än
emot himlen bära,
barnet ser att himmelen
runt omkring är nära.

Aldrig sågs en våg så klar
spegla himlen höga
som den glansen underbar
i ett barnaöga.
(Okänd författare)


Vem var Du, som tittade så nyfiket på fotografen bakom kameran? Fotografen var en farbror som i folkmun kallades "Petter Knäpp" och hade ateljé i Junsele någon gång efter 1910-talet. En mörkhårig, ganska stor hund vilade i ditt knä och skylde din nakna kropp.

I Sollefteå Bilddatabas har ditt porträtt fått nummer gc-1053/02. Min bild har varken namn eller nummer. Den finns i Bror O. Lundins porträttalbum på en sida med porträtt på andra barn.

I databasen kallas Du kort och gott "Otto Lundins flicka." Var Din pappa min farfars bror, Hans Otto Lundin från Holafors ? Hette din mamma i så fall Hilda Helena Olofsdotter? De hade gift sig en oktoberdag 1912.

Var Ditt namn Rakel? Då blev Ditt efternamn Qvarnström, när Du blev vuxen. Blev Du döpt till Saga Kerstin? Då fanns Du i Stockholm på 1940-talet. Eller hette Du Anna Maria? Då blev Du gift med någon som hette Lindh i efternamn och Du blev bosatt i Långsele.

Det fanns ytterligare en och annan person med namnet "Otto Lundin" i Ådals-Liden. Alla var födda på 1880-talet. Någon av dem var kanske Din pappa.

Jämtländsk fjällvärld

Utsikt från Dödsvalen mot Manshögarna
Kolåsen Kall.
Foto: Förlag Harald Olsson Krokom.













Undrer meg på hva jeg får å se
over de höye fjelle?
Öyet möter nok bare sne;
rundt om kring står det grönne tre,
ville så gjerne over;-
tro når det reisen vover?

BJÖRNSTJERNE BJÖRNSON (1832-1910)

Adressidan
Ett vykort skickat till barnen
B. Lundin, Västanbäck, Näsåker.

"Hallen den 9/8 1926
Hälsningar från Elin å Bror och hela sälskapett
vi har varit på åreskutans topp idag
och så vackert har vi aldrig sett förr
Helsa de gamla"

Post mortem fotografi

Precious darlings, how we clasp them
closely to the heart
fondly hoping that we never
may be called to part








Post mortem fotografier var en mycket vanlig företeelse förr.
Många kanske tycker att detta är en morbid företeelse.
Istället kanske det vittnar om en sund inställning till döden.
De flesta människor dog hemma. Döden var en stor del av varje människas vardag. Barnadödligheten var stor.

Alla kom förr eller senare i nära kontakt med någon avliden person.
Den sista ögonblicksbilden togs av kärlek och respekt och var säkert också ett sätt att hantera sorgen. Ett post mortem fotografi på ett litet barn är ofta det enda fotot som finns på barnet.

Dikten

Femton versrader på ett tummat korrespondenskort,
nerknackade på en gammal skrivmaskin-
en gammal Halda Norden eller kanske en Olivetti.
Känner Du igen dikten? Jag gör det inte.
Den har förvarats tillsammans med vykorten.

Jag är ett instrument.
Jag ställts uti en vrå utav en hand,
som ej mitt värde kände,
som ej fick fram den ton,
som i mitt hjärta brände.
Det blev disharmoni.

Du tog mig i din hand.
Du slog en ton,
först en,
sen blev ett helt ackord.
Då löstes hjärtats ton,
som varit bunden.
Du kände,
vad mitt hjärta kunde ge.

Du tog mig i din hand.
Du höll mig ömt och varligt
och lekte fram en melodi,
som förr ej fanns.
Vad som ditt hjärta kände,
in du lade.
Då blev det harmoni.

Om du mej ställer åter i min vrå,
då brister strängen
och hjärtats ton ej ljuder mer.

Malmberget

Vykort
Malmberget. Köpmangatan.

I Malmberget påbörjade engelsmän brytning av järnmalm i större skala på 1860-talet.
Där finns inte så rika gruvor som i Kiruna, men de är något äldre.
Sedan järnvägen, "Riksgränsbanan", byggts genom ödemark, över vattendrag och ändlösa myrar, övertogs malmfyndigheterna 1891 av AB Gällivare Malmfält och 1907 av Luossavaara-Kiirunavaara AB.
Många av de rallare som gjorde grovjobbet med järnvägen, stannade sedan kvar som gruvarbetare.
Malmbergets först byggda hus av fläsklådor är ökända.
(Eller var det dynamitlådor?)
Motsättningar uppstod mellan gruvornas invandrarfolk och bygdens folk.

Om nybyggartiden kan man läsa i Björn-Erik Höijers författarskap.
I noveller, romaner och skådespel har han presenterat det lappländska gruvsamhället med dess speciella miljöer och problematik.
Hans arkiv är i sin helhet numera tillgängligt på Forskningsarkivet i Umeå.


Ur Svea Folk-kalender år 1903, Albert Bonniers förlag, Stockholm:

Lapplandsvisa

Vi vänta af ditt malmberg, Gellivara
af eder barm af järn, o Svappavaara,
Luossa, Kiruna och Likavaara,
af dina kopparberg, o Nautanen,
utaf ditt blanka silfver, Nasafjäll,
utaf din marmor, skimrande Abisko,
där blå kristall slår upp mot krithvit häll,
vårt Kalifornien och San Francisko.

Vi vänta äkta pärlor utur Lapplands vatten,
vi vänta rena guldet utur Lapplands sand,
vi vänta främlingar från alla jordens land
att ge oss skatt för solens brand i natten.
Vi vänta myrar, tegade och plöjda,
från Bottenhafvet upp till fjällens rand,
vi vänta slafvar, trälande och nöjda
att bo i mörkret och se ljus ibland,
vi vänta milliarder ifrån ödemarkens land.

Och så går där ett folk, litet och fult,
klädt uti pälsar, skrumpet och gult,
höst och vår öfver Lapplands mark
styrdt af en kungavald patriark.

Det är Lapplands herrar af urminnes arf,
som försummat lagfart och sådant af slarf
och i fåvitsko trott, att myren och stenen
ändå hörde till dem och renen.
Fanny Norrman
(Maja X)

Vem var då Fanny Norrman? Inte var hon från Lappland i alla fall.
Hennes fullständiga namn var Fanny Maria Alving, född 1874 i Ytter-Selö, Södermanland.
Medarbetare i Strix (Albert Engströms skämttidning) under signaturen Maja X.
Romanförfattare under pseudonymen Ulrik Uhland.

Vykort. Nämforsen. Ångermanland

Nämforsens klagan

Med vemod och klagan jag kväder en sång
för nu är jag besegrad av kulturens gång.
Blott brusa och dåna var mitt ideal
så det gav eko kring berg och kring dal

Visst kännes det smärtsamt att mista den kraft,
som från urminnes tider jag alltid har haft.
Nu jag kryper till korset och gör mitt honnör
medan dånet det tystnar och dör.

Minns ni sagan om Nämfors från forndomens dar?
ren i glömskan den fallit nu har.
När som trollen med staven mot klippväggar slog
då vår Herre både vredgas och log.

Uti sagan är sagt jag skall tystna en gång
och bli slut på mitt dån och min brusande sång.
Men sekler skall komma och sekler skall gå
över kultur skall naturen rå.

Nu är jag bunden och dömd likt en fånge i bur,
men jag vet jag har hjälp utav Herrans natur.
För de bojor skall brista, som människor smitt
och jag skall bryta en fåra på nytt.

Sen skall jag brusa och välla mig fram likt en hin
ej bli hejdad av människor, väder och vind.
Och mitt skum skall jag kasta så högt jag förmår
och brusa se´n i mångtusende år.

Och till sist bland de älvor i Nämforsens djup
skall jag famna och smeka, som jag gjort förut.
För den orätt jag lidit, skall jag hämnas en gång
sen sjunga evigt min brusande sång.

H. W. Wallin.
Wedins Eftr. Tr. Sollefteå 1947

Gör ett besök på Smulans blog: http://smulansblog.blogspot.com/
Där finns kompletteringar om H.W. Wallin.