måndag, maj 15, 2006

Post mortem fotografi

Precious darlings, how we clasp them
closely to the heart
fondly hoping that we never
may be called to part

Post-mortem-porträtt






Post mortem fotografier var en mycket vanlig företeelse förr.
Många kanske tycker att detta är en morbid företeelse.
Istället kanske det vittnar om en sund inställning till döden.
De flesta människor dog hemma. Döden var en stor del av varje människas vardag. Barnadödligheten var stor.

Alla kom förr eller senare i nära kontakt med någon avliden person.
Den sista ögonblicksbilden togs av kärlek och respekt och var säkert också ett sätt att hantera sorgen. Ett post mortem fotografi på ett litet barn är ofta det enda fotot som finns på barnet.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Det är vackert och rörande på något vis. Och som du skriver -man hade en enklare inställning. Folk dog oftast i hemmen. Min mormor dog hemma hos oss när jag var ett litet barn. Man gick sedan ut för att lyssna på själaringning - lilla klockan för kvinnor och stora klockan för män. Själaringning var vid tiotiden på morgonen och folk visste då om det var en kvinna eller en man -ibland var det flera ringningar.
Mormor dog på en eftermiddag i slutet av maj månad,så det ringdes dagen efter för henne. Jag minns än hur viktigt det var att lyssna på klockorna. Sedan gick vi barn och plockade liljekonvaljer - de var mest knoppar; Den buketten skulle mormor ha i sina händer.
Efter begravningen var det först kaffe för alla kyrkgästerna i Församlingshemmet.
Sedan var det stor släktmiddag i vårt hem och nästan som ett firande av sorgen. Jag minns att min morbror sjöng både Söderman och Taube till mors gitarrspel.
Det sorgliga i kyrkan och vid graven, blev annorlunda, lättare och så självklart.
(detta var 1954)

Karin W. sa...

Det var en fin avslutning på livet din mormor fick.
Min farmor dog en sommardag 1959. Inte hemma utan på sjukhus. Jag fick aldrig träffa henne på slutet.
Jag skulle av någon anledning som jag än idag inte kan förstå, skyddas från att se hur dålig hon var. Hon hade leukemi, eller blodkräfta som det hette då.
Kyrkan var fullsatt vid begravningen. Efteråt var det stor fest på hotellet. Jag var tretton år och förstod nog inte riktigt varför.
Länge trodde jag nämligen att farmor fanns uppe ovanför molnen någonstans och vakade över mig. Hon kunde ju inte finnas på två ställen. Graven hade jag därför uteslutit.

Anita sa...

Hittar det här inlägget sent omsider...

I min ägo finns ett par "post mortem bilder" av ett par döda kusiner från början av 1940-talet. Rörande fotografier.

Undrar om sådana här bilder sparas idag på avlidna spädbarn?

Sjukhusfotografen brukar i allmänhet ta kort om så önskas - men hur vanligt önskar föräldrarna det, tro?

Karin W. sa...

Hej Smulan: Jag har ingen aning om hur vanligt det är men jag vill påstå att de post mortem foton som tas nu i modern tid inte alls visas på samma vis som för 100 år sedan, dvs tillsammans med andra foton i ett album.

Ibland publiceras faktiskt foton på Internet av föräldrar som mist ett barn och gjort en hemsida till minne. Det finns många exempel Här är ett: my.dinstudio.se/

Anita sa...

Karin: tack för svar. Ja, jag tror också att hemsidor om avlidna barn är ett vanligare sätt idag att minnas dem snarare än post mortem foton.

Om annat - vilket fint bildspel du skapat på din blogg! Toppen!

En riktigt fin sommar önskar jag dig!

Related Posts with Thumbnails