Fragment från en gammal by
Motorcykeln, ofta utrustad med sidovagn, var 1920-talets "bil" - för dem som hade råd att skaffa sig en. Annars bestod nog trafiken mest av ekipage med häst och vagn. De vägar som fanns att köra på var urgamla leder mellan byarna och gårdarna. De vägarna hade inte formats på något ritkontor.
Det här var kanske byns första motorcykel. Det var pappas första - men inte den sista han skaffade.
Vagnslidret, som syns på fotot, var inte bara vagnbod. Där fanns också snickarbod, vedbod, magasin och mjölbod. Det var världens största lekstuga, när jag växte upp. När vi barn lekte kurragömma fanns hur många ställen som helst att gömma sig på. Uppe under taket, tvärs över takstolarna, låg plankor och bräder löst lagda. På dem kunde man gå balansgång. Fullständigt livsfarligt kan jag tycka nu.
Längre bort i byn syns ett hus. Det var rödmålat. Där bodde en farbror som hette Algot Sundelin och hans hushållerska Alma. Algot hade manufakturaffär på nedre våningen. Där sålde han bl a tyger, knappar och en del kläder. Dessutom hade han ett stort frestande jordgubbsland. Men jag fick inte äta de bären därför att landet gödslades med avfall ifrån ett utedass. Det ansåg mamma vara ett olämpligt gödslingsmedel.
Alldeles intill manufakturaffären, på bilden skymd, låg en gammal gästgivargård från mitten av 1700-talet. Länsfotodatabasen i Västernorrlands museum har bild på huset. Bildnr: 19990423.
På 1950-talet började ett nytt hus byggas på stommen av det gamla timmerhuset. Den gamla gården, som också kallades Spökgästgivargården i Västanbäck, försvann till det yttre. Delar av dess inre finns byggnadstekniskt fortfarande kvar - även om de delarna inte syns.
Gamla sägenfragment finns om flera rånmord - på ett eller annat sätt förknippade med gästgivargården. En gårdfarihandlare som bott där ska ha blivit mördad. Han hade haft en stor svart hund som sällskap. Efter mordet sprang hunden tillbaka till gästgivargården. Där kunde den höras yla om nätterna - även sedan den avlivats. Här ska också Pelle Molin ha bott under sin Näsåkersvistelse. Han sägs ha gått igen som vålnad, letande efter manuskript som han förlorat.
Det fanns fortfarande kvar en mindre del av gästgivargården när jag var barn. Aldrig träffade jag på "skrömta". Antagligen var spökerierna av psykisk art. Man får komma ihåg att folk förr i tiden var betydligt mer vidskepliga än idag. Under slutet av 1800-talet, under bolagstiden, lär det dessutom ha gått "hett till" på gästgivargården med spritfester och annat. En del upplevelser var kanske helt enkelt deliriumsyner.








