Fragment från en gammal by

Motorcykeln, ofta utrustad med sidovagn, var 1920-talets "bil" - för dem som hade råd att skaffa sig en. Annars bestod nog trafiken mest av ekipage med häst och vagn. De vägar som fanns att köra på var urgamla leder mellan byarna och gårdarna. De vägarna hade inte formats på något ritkontor.

Det här var kanske byns första motorcykel. Det var pappas första - men inte den sista han skaffade.

Vagnslidret, som syns på fotot, var inte bara vagnbod. Där fanns också snickarbod, vedbod, magasin och mjölbod. Det var världens största lekstuga, när jag växte upp. När vi barn lekte kurragömma fanns hur många ställen som helst att gömma sig på. Uppe under taket, tvärs över takstolarna, låg plankor och bräder löst lagda. På dem kunde man gå balansgång. Fullständigt livsfarligt kan jag tycka nu.

Längre bort i byn syns ett hus. Det var rödmålat. Där bodde en farbror som hette Algot Sundelin och hans hushållerska Alma. Algot hade manufakturaffär på nedre våningen. Där sålde han bl a tyger, knappar och en del kläder. Dessutom hade han ett stort frestande jordgubbsland. Men jag fick inte äta de bären därför att landet gödslades med avfall ifrån ett utedass. Det ansåg mamma vara ett olämpligt gödslingsmedel.

Alldeles intill manufakturaffären, på bilden skymd, låg en gammal gästgivargård från mitten av 1700-talet. Länsfotodatabasen i Västernorrlands museum har bild på huset. Bildnr: 19990423.

På 1950-talet började ett nytt hus byggas på stommen av det gamla timmerhuset. Den gamla gården, som också kallades Spökgästgivargården i Västanbäck, försvann till det yttre. Delar av dess inre finns byggnadstekniskt fortfarande kvar - även om de delarna inte syns.

Gamla sägenfragment finns om flera rånmord - på ett eller annat sätt förknippade med gästgivargården. En gårdfarihandlare som bott där ska ha blivit mördad. Han hade haft en stor svart hund som sällskap. Efter mordet sprang hunden tillbaka till gästgivargården. Där kunde den höras yla om nätterna - även sedan den avlivats. Här ska också Pelle Molin ha bott under sin Näsåkersvistelse. Han sägs ha gått igen som vålnad, letande efter manuskript som han förlorat.

Det fanns fortfarande kvar en mindre del av gästgivargården när jag var barn. Aldrig träffade jag på "skrömta". Antagligen var spökerierna av psykisk art. Man får komma ihåg att folk förr i tiden var betydligt mer vidskepliga än idag. Under slutet av 1800-talet, under bolagstiden, lär det dessutom ha gått "hett till" på gästgivargården med spritfester och annat. En del upplevelser var kanske helt enkelt deliriumsyner.

Vykort. Åkvisslan. Fjällsjöälven

Förlag: Essy Edströms Pappershandel
Näsåker
Svensk tillverkning












"Detta är Ådalen, Guds verk, då han på samma gång log och vredgades!

Detta är Ådalen, stämningarnas ådal, sagornas lund, sommardagens ådal med kärvhet i färgen, sommarnattens väna skönhet, då södra bergen äro violetta i gult och de norra i grönt och svart; högvattnets land med vatten i virvlar och edor, lågvattnets, med slipade stenars hjässor i ljuset, vinterdagens dimmiga ådal - då forsen fräser som en jättekatt invid ditt öra. - Den viskar om mycket ännu, denna jordremsa vid det mörka rinnande vattnet.

Jag säger: Det är en mor, som berättar sagor så länge du vill höra. Vinden tjuter över ditt öra och kommer från norr. Då vet du att köld ska bli, när Åkvisslans fräs stiger över nejden och innesluter dig i en hotfull kupa av brus från fjällsidan...."
(Ur Ådalens Poesi, Alb. Bonniers boktryckeri, Stockholm, 1958)

Författare: Pelle Molin, den obotlige bohemen med nackstyv självkänsla, som föraktades av en omgivning, som aldrig såg "skrivkarlen" uträtta något ordentligt arbete.

Berättelsen i sin helhet finns här4 Gamla Ådalen

Uppdaterad sida 4 Näsåker och Pelle Molin

Näsåker, Pelle Molin och vykort

Tecknad kartbild av Näsåker.
Britt Hedström.

Landskapet kring Nämforsen har förändrats under 1900-talet. Forsen är utbyggd.
De gamla slåtter- och betesmarkerna utmed stränderna används inte längre.
Samhället Näsåker har grupperat sig på båda sidor om Storgatan, en gång i tiden en gammal landsväg.

En bit utanför samhället ligger Prästnipan med sina branta stup ner mot Ångermanälven.
Här finns Pelle Molins stuga.
Under några år av sitt äventyrliga liv hyrde författaren, konstnären och landskapsmålaren Pelle Molin in sig (hösten 1891) i en kall och dragig timmerstuga, som stått tom, sedan ägaren emigrerat till Minnesota.
Stugan är nu museum.

Pelle Molin målar vid Laxbäcken. Näsåker 1890.
Ådals-Lidens Hembygds och Turistförening.
Min farfar och farmor hade en större variant av den här bilden inramad, hängande på en vägg i salen. Som liten flicka, 6 eller 7 år gammal, frågade jag vid något tillfälle, farfar, vem som fanns på bilden. "Sparvdyngmålar´n" blev svaret. Det var första gången jag hörde det namnet nämnas, folkhumorns namn på Pelle Molin.

Då jag gick i fjärde klass var min ordinarie lärarinna en dag sjuk. Vikarien var en pensionerad kantor, som var mycket aktiv inom hembygdsrörelsen. En hel förmiddag fick jag stå bredvid honom, medan han själv satt i katedern, och läsa högt inför hela klassen ur Pelle Molins " Ådalens poesi".

Jag vill minnas att jag fick läsa två historier, "Kams" och "En ringdans medan mor väntar", innan jag fick tillåtelse att sätta mig ner i min bänk igen. Det var min andra "kontakt" med Pelle Molin.

I vuxen ålder kunde jag ibland höra min pappa, som var född 1911, säga om någon person:
"De´ ä´ Pelle Molin i han". Det handlade då i sammanhanget alltid om någon bohemisk, egensinnig person.

Pelle Molins stuga, Näsåker.
Förlag: Essy Edströms Pappershandel, Näsåker.
Svensk tillverkning. Extra prima fotografi.

Pelle Molins stuga. Näsåker.
Foto: J. E. Nahlin. Import.
Läs mer om Pelle Molin på:
www.utflykten.se/molin.htm

Multrå. Pelle Molins födelsehem.
Stämplat "Utställningen Sollefteå 1919".
Förlag: Aktiebolaget Dahlbergs Bokhandel, Sollefteå. Import.

En tidningsnotis från Nya Norrland daterad 20/11 1950.

Små sår och fattiga vänner ska man inte förakta Pelle Molin dog den 26. april 1896 i Bodö, Norge, bara 32 år gammal. Han ligger begravd på Bodö kyrkogård. En tidningsnotis från Nya Norrland daterad 20/11 1950.
Pelle Molin dog den 26. april 1896 i Bodö, Norge, bara 32 år gammal. Han ligger begravd på Bodö kyrkogård.