"Slåttanna" (1)

Ett bleknat fotografi.
En kaffepaus under slåtterarbetet.















Farfar och farmor sitter till vänster tillsammans med två kvinnor, en yngre och en äldre.
Pojken, som halvligger, kan vara någon av farmor och farfars fem söner. Sannolikt en av de yngre sönerna. Fotot kan vara från 1920-talet. Byn kan vara Holafors.

Kanske är den äldre kvinnan farfars mor , som hade blivit änka 1911. Hemmanet i Holaforsen övertogs då av äldste sonen Henrik Robert, en person med många kommunala förtroendeuppdrag. Hans hustru hette Hulda Kristina, född Lidfors.

Men bilden är alltför otydlig. Det är inte möjligt att med säkerhet identifiera de två kvinnorna till höger. Det är bara tankar om och spekulationer kring fotot.

I äldre tider var det ovanligt att höslåttern kom i gång före midsommar. Rätta höbärgningstiden var inne "när väpplingsblomman börjar vissna och penninggräsets knoppar skallra"
(citat: kyrkoherde Carl Johan Holm, 1781-1836, Själevad)

Slåtterarbetet var krävande och sysselsatte både män och kvinnor från solens uppgång till sena kvällen. Arbetet skulle börja medan daggen ännu låg över markerna. Då bet lien bäst.

Längre tillbaka i tiden skulle man också ha tumme med de goda makterna. Följande berättas från Borgsjö i Medelpad: Då tiden för höskörden närmade sig, uppsökte slåtterkarlen en viss sten, som låg intill S:t Olofs källa på Bergåsen. Där öste han upp vatten ur källan och hällde i en urgröpning på stenens översida. I detta vatten doppades liarna och vässades sedan.
Efter denna procedur väntades en rik skörd, signad av S:t Olof, guden Frös arvtagare.

Slåtterkarlen arbetade hela dagen. Efter honom följde en piga hack i häl och räfsade samman det slagna gräset i smärre från varandra skilda sjok, s. k. dyssjor. Samma dag som höet skulle ladas, räfsades det ut i strängar vinkelrätt mot solen för att det snabbt skulle torka upp. Sedan kördes höet i käppskrinda till ladan.

På 1800-talet blev det vanligt att låta höet ligga orört till kvällen. Då las det omsorgsfullt upp i en liten höstack inför natten och breddes ut nästa dag för att torka.

Så småningom lärde man sig att köra ihop höet med släpräfsa. Då började man också att torka höet på låga hässjor.

I mitten av 1850-talet var det inte många jordbrukare som anade att lien skulle komma att ersättas av en maskin.
Men 1875 hade godsägare Sjödén på Hågesta i Sollefteå inköpt en Hornsby slåttermaskin. Nyheten om dessa maskiner spred sig.
Slåttermaskinerna fick inom kort stor spridning.

År 1878 fanns i Torsåkers socken t. ex. åtta stycken slåttermaskiner, i Dal fyra, i Ytterlännäs sju, i Långsele fem och i Fjällsjö två.

I Resele var man mer försiktig. År 1879 skrev ordföranden i Resele lantbrukarförening G. Lindberg: "Med allt erkännande av slåttermaskinernas stora praktiska nytta nödgas föreningen antaga att dessa maskiner i anseende till landets svåra kupering, skola härstädes för all framtid komma till jämförelsevis blott ringa användning".

(Källa: E. Per Söderlind, Det gamla åkerbruket och dess redskap i Ångermanland och Medelpad, Ågrens Boktryckeri AB, Örnsköldsvik 1975, sidorna 54-60)

Kan det ha varit dåvarande kyrkoherden i Resele, Georg Lindberg, som var så pessimistisk?

Naturligtvis kunde inte alla bönder köpa de här nya slåttermaskinerna. Men det räckte med ett mindre antal maskiner inom ett större område eftersom man hjälpte varandra med slåttern.