"Slåttanna" (2)

Avslappnad stämning under en paus
i slåtterarbetet.

Inga för mig kända ansikten på fotot










August Strindberg framställde i sin bok Hemsöborna slåtterarbetet som en strid.
Han är svår att överträffa i förmågan att kunna skapa bilder utav ord:

-----"Det susade om liarne, och det daggiga gräset föll i knippor; och sida vid sida lågo alla sommarens blommor, som vågat sig ur skogen och hagen: prästkragar och gökmat, tjärblomster och hundloka, ängsnejlikor, pukvete, väppling och alla ängarnes gräs och halvgräs; och det doftade sött som honung och kryddor, och bin och humlor flydde i svärmar för den mördande skaran, mullvadarne kröpo ner i jordens innanmäten, när de hörde hur det brakade i deras bräckliga tak; snoken kilade skrämd ner i diket och slank ner i ett hål som en skotända; men högt upp över slagfältet svängde sig ett par piplärkor, vars bo blivit trampat av ett klackjärn; och i eftertruppen trippade stararne, plockande och pickande allehanda kräk, som kommit i det brännande solskenet.

Första slaget var uttaget ända ut i åkerrenen, och nu stannade kämparne, stödda på sina lieskaft, betraktande förödelsens verk, som de lämnat bakom sig, torkande svetten ur mössremmarne och inläggande en ny snusvalk ur mässingsdosorna, medan flickorna skyndade sig komma upp i frontlinjen.

Och så gick det löst igen, ut i det gröna blomsterhavet, som nu går i vattrade böljor av den växande morgonbrisen och än visar brokiga, lysande färger, när blommornas styvare stjälkar och huven sticka upp genom det mjuka tåtelgräsets vågor, som böja sig undan för kåren, än breder sig jämn grön som en sjö i stiltje.

Det är fest i luften och tävlan i arbetet, så att man hellre skulle stupa i solskottet än ställa lien ifrån sig. När klockan är åtta, ligger källängen som en nydrillad åker, slät som en hand och med gräset i långa strängar". -------

Apropå Strindberg: Jag minns en farbror från min barndom, långsmal och klädd i en alldeles för lång, grå trenchcoat. Han kom en dag på besök och bad min pappa om hjälp med någon skrivelse.

Pappa fungerade som någon slags självlärd "byadvokat" och blev ofta anlitad när det gällde deklarationer, bouppteckningar eller andra juridiska spörsmål som skulle författas på kanslisvenska.

Vad mannens ärende rörde sig om, var jag inte gammal nog att förstå. Han återkom emellertid flera gånger. Vid sista besöket överlämnade han en gåva.

Den bestod av en med bläck handskriven dikt på ett dubbelvikt linjerat pappersark. Jag fick hålla papperet en stund i min hand innan pappa la det i en skrivbordslåda och låste igen.

Bilden av detta pappersark och mannen finns än i dag präntad på min näthinna. Jag vet inte varför.

När jag i vuxen ålder sökte igenom lådan fanns inte dikten kvar. Den hade nog blivit bortstädad någon gång under årens lopp. Jag minns att någon sa att mannen var en släkting till August Strindberg. Även om jag då inte visste vem August Strindberg var, gjorde den här mannen ett starkt intryck på mig. Om människor har auror, då hade han en.

"Slåttanna" (1)

Ett bleknat fotografi.
En kaffepaus under slåtterarbetet.















Farfar och farmor sitter till vänster tillsammans med två kvinnor, en yngre och en äldre.
Pojken, som halvligger, kan vara någon av farmor och farfars fem söner. Sannolikt en av de yngre sönerna. Fotot kan vara från 1920-talet. Byn kan vara Holafors.

Kanske är den äldre kvinnan farfars mor , som hade blivit änka 1911. Hemmanet i Holaforsen övertogs då av äldste sonen Henrik Robert, en person med många kommunala förtroendeuppdrag. Hans hustru hette Hulda Kristina, född Lidfors.

Men bilden är alltför otydlig. Det är inte möjligt att med säkerhet identifiera de två kvinnorna till höger. Det är bara tankar om och spekulationer kring fotot.

I äldre tider var det ovanligt att höslåttern kom i gång före midsommar. Rätta höbärgningstiden var inne "när väpplingsblomman börjar vissna och penninggräsets knoppar skallra"
(citat: kyrkoherde Carl Johan Holm, 1781-1836, Själevad)

Slåtterarbetet var krävande och sysselsatte både män och kvinnor från solens uppgång till sena kvällen. Arbetet skulle börja medan daggen ännu låg över markerna. Då bet lien bäst.

Längre tillbaka i tiden skulle man också ha tumme med de goda makterna. Följande berättas från Borgsjö i Medelpad: Då tiden för höskörden närmade sig, uppsökte slåtterkarlen en viss sten, som låg intill S:t Olofs källa på Bergåsen. Där öste han upp vatten ur källan och hällde i en urgröpning på stenens översida. I detta vatten doppades liarna och vässades sedan.
Efter denna procedur väntades en rik skörd, signad av S:t Olof, guden Frös arvtagare.

Slåtterkarlen arbetade hela dagen. Efter honom följde en piga hack i häl och räfsade samman det slagna gräset i smärre från varandra skilda sjok, s. k. dyssjor. Samma dag som höet skulle ladas, räfsades det ut i strängar vinkelrätt mot solen för att det snabbt skulle torka upp. Sedan kördes höet i käppskrinda till ladan.

På 1800-talet blev det vanligt att låta höet ligga orört till kvällen. Då las det omsorgsfullt upp i en liten höstack inför natten och breddes ut nästa dag för att torka.

Så småningom lärde man sig att köra ihop höet med släpräfsa. Då började man också att torka höet på låga hässjor.

I mitten av 1850-talet var det inte många jordbrukare som anade att lien skulle komma att ersättas av en maskin.
Men 1875 hade godsägare Sjödén på Hågesta i Sollefteå inköpt en Hornsby slåttermaskin. Nyheten om dessa maskiner spred sig.
Slåttermaskinerna fick inom kort stor spridning.

År 1878 fanns i Torsåkers socken t. ex. åtta stycken slåttermaskiner, i Dal fyra, i Ytterlännäs sju, i Långsele fem och i Fjällsjö två.

I Resele var man mer försiktig. År 1879 skrev ordföranden i Resele lantbrukarförening G. Lindberg: "Med allt erkännande av slåttermaskinernas stora praktiska nytta nödgas föreningen antaga att dessa maskiner i anseende till landets svåra kupering, skola härstädes för all framtid komma till jämförelsevis blott ringa användning".

(Källa: E. Per Söderlind, Det gamla åkerbruket och dess redskap i Ångermanland och Medelpad, Ågrens Boktryckeri AB, Örnsköldsvik 1975, sidorna 54-60)

Kan det ha varit dåvarande kyrkoherden i Resele, Georg Lindberg, som var så pessimistisk?

Naturligtvis kunde inte alla bönder köpa de här nya slåttermaskinerna. Men det räckte med ett mindre antal maskiner inom ett större område eftersom man hjälpte varandra med slåttern.