Apropå bönder
Ett gruppfoto från Norra Ångermanlands Lantmannaskola i Själevad (Y), 1932-33. I raden längst fram, tvåa från vänster räknat, står min pappa, Nils Lundin, 22 år gammal och blivande bonde.
Bönder är tydligen högvilt just nu. TV-succén "Bonde söker fru" har orsakat lantbruksfeber i Sverige. Dokusåpan ses av mer än 1,5 miljoner svenskar. Det uppges råda rena bondefebern på internetsajten Mötesplatsen. Vad i all sin dar beror det på?
Med viss förvåning och undran följer jag serien från mitt soffperspektiv. Solen skiner varje dag och allt är så där lagom "bonderomantiskt." Är det här på riktigt eller på låtsas? Eller handlar det om människor som mest av allt vill bli kändisar? Är vi svenskar verkligen ett folk som innerst inne skulle vilja vara bönder och arbeta med skog och jord och ha lummiga trädgårdar och jättestora boningshus?
De stinkande gödselstackarna med miljoner flugor - var finns dom?
Det jag vet med säkerhet är att jag aldrig någonsin drömt om ett liv som bondmora.
4 Lasses blogg .
2 kommentarer:
Dagens lantbruk liknar ju inte riktigt det vi minns - men jag skulle heller inte vilja ha blivit bondmora.
Tyckte din pappa om jordbruksarbetet?
Smulan
Ja, det är enormt stor skillnad på att vara bondmora och bonde idag.
Pappa hade inga planer på att bli bonde. Det ville han egentligen inte alls. Han hade tänkt sig en framtid inom Televerket. Dessutom stod hans håg till politiken.
När den ene efter den andre av hans äldre bröder försvann till Kanada kände han sig tvingad att ta över gården.
Skicka en kommentar