Vykort från Lund

Vykort från Lorenz Larssons Eftr. Lund. No. 1835

Ett motiv från Stadsparken i Lund - en park som bör ha varit relativt nyanlagd när det här vykortet skapades. Parken låg förr i utkanten av Lund. Nu är den en grön oas mitt i staden. Bakom sig har den en mycket gammal historia .

Den som skickade vykortet från Lund till min farfar "Hemmansägaren Herr Bror Lundin i Vestanbäck, Näsåker" var en yngre bror, som hette Karl Albert Lundin. Han var född 1886 i Holafors, Ådals-Liden . I Lund tog han studentexamen 1915. Åren efteråt studerade han i Uppsala. Det resulterade i en kansliexamen 1918.

Efter kansliexamen fick han arbete som biträde och extra ordinarie landskanslist i Västernorrlands län. År 1924 var det dags för en en poliskurs i Gävle.

Under flera år flyttade han omkring och tjänstgjorde som landsfiskal på flera olika orter i Ångermanland. År 1935 blev han landsfiskal i Ramsele. (Källa: Domsagorna i Sverige, 1944)

(Porträttet till vänster föreställer Karl Albert Lundin något av åren 1913 - 1915. Fotograf: "Lina Jonns Eftr. Lund". Efterträdarens namn var Per Bagge. Han övertog Lina Jonns ateljé. Läs mer om fotografen Lina Jonn på svt.se ).

Man behöver inte vara handstilsexpert för att se, att det var samme Karl Albert som sommaren 1911 arbetade vid sorteringsverket i 4 Sandslån och skickade vykortet till sin äldre bror därifrån. Den 9 september 1911, bara någon månad efteråt, avled i Holafors, fadern Henrik Zakrisson Lundin, av en hjärnblödning, 68 år gammal .

Tyvärr är stämpeln på det här frimärket inte tillräckligt tydlig - årtalet går inte att se. Kanske är det här kortet poststämplat i slutet av oktober 1911. I så fall är det en gratulation till brodern på hans 30-åriga födelsedag den 1 november.









"Hjärtlig lyckönskan den 1:te från A-.
Tack för brevet!
Jag får ej tid att skriva brev denna gång.
Jag har aldrig haft så mycket att göra som nu.
Jag tror jag får begagna nätterna med.
Jag mår dock bra och hoppas på en bättre dag en gång i livet.
Kära hälsningar till eder alla!"


Karl Albert Lundins namn finns också nämnt i ett annat och föga smickrande sammanhang.

Riksföreningen Sverige-Tyskland bildades i december 1937. Det var en tyskvänlig förening vars syfte var att verka för "ett rättvist bedömande av det nya Tyskland". Kansliet fanns i Lund. Bland initiativtagarna fanns flera lundaakademiker. Föreningen kom att verka som en nationalsocialistisk förening.

I den långa listan av medlemmar , som finns publicerad på Internet, nämns Albert Lundin, landsfiskal, Ramsele. Medlemslistan namnger hela 5689 personer. Geografiskt var hela Sverige, från norr till söder, representerat.

Jag vill inte gå så långt att jag drar den absoluta slutsatsen att alla 5689 personer på listan helt och fullt delade det nazistiska Tysklands uppfattningar. Det är en viss skillnad mellan att vara tyskvän och att vara nazist. Det är inte fullt så enkelt att man rakt av kan sätta ett likhetstecken mellan de två orden . Jag känner inte personerna och vet inte hur de tänkte. Många kan ha blivit medlemmar av en orsak som nu, långt efteråt, är svår att förklara.

Det är inte heller helt lätt att finna vare sig en ideologisk eller en ekonomisk förklaring till att en bondpojke, uppvuxen i en liten by i Ångermanland, står antecknad som medlem i en pronazistisk förening. Det kan finnas mer än ett tänkbart svar. En förklaring skulle kunna vara att det, under studentåren i Lund och Uppsala, kan ha skett en påverkan i den riktningen.

I Lund fanns exempelvis, den öppet antisemitiske vetenskapsmannen och skriftställaren Bengt Lidforss. Nu dog visserligen Lidforss redan 1913, men levde och verkade i Lund 1911 och fram till sin död.

Obs! Uppdaterat den 18/7 2007 eftersom Wikipedia ändrat sina uppgifter.
(Noterbart är att Wikipedia skriver att släkten Lidforss tog sitt efternamn efter Lidens socken - sedermera Ådals-Lidens socken. Enligt samma källa skulle stamfadern, bruksinspektören vid Tolvfors bruk i Valbo, Erik Abraham Lidforss (1761-1808) ha kommit därifrån. Det här är en anmärkningsvärd uppgift.En annan källa menar att släkten hade sitt ursprung i Indals-Liden i Medelpad. En geografiskt okunnig person måste någon gång i tiden ha förväxlat de båda socknarna. Vilken av uppgiftslämnarna ska man tro på? Båda kan inte ha rätt. Däremot kan båda ha fel).

Hur gick det egentligen till när Riksföreningen Sverige-Tyskland registrerade medlemmar?
Hur pålitliga är ursprungskällorna?

Många personer som nämns är kända för en större allmänhet - en gammal, sjuk och bräcklig Verner von Heidenstam till exempel - vårdad sina sista år av självutnämnda vänner. Han dog i maj månad 1940. Samma månad som Tyskland hade inlett sitt blixtkrig i väst.

Efter andra världskriget förändrades världen. Kanske orsakade det även att två bröders förhållande till varandra förändrades. Karl Albert Lundin dog vid 68 års ålder. Pappa måste, under några år åtminstone, ha haft en del med honom att göra i tingshuset i Ramsele. En landsfiskal fungerade ju även som åklagare och pappa var nämndeman och häradsdomare vid Ångermanlands västra domsaga, Ramsele, i många år (från 1939). Men jag hörde, varken förr eller senare, Karl Albert Lundins namn nämnas i något sammanhang.

Jag var 4 eller 5 år gammal och minns att farfar hade en tidning som hette Se. Det var Sveriges första bildtidning, startad av Carl-Adam Nycop. Nycop hade den amerikanska bildtidningen Life som förebild. Läsa kunde jag inte, men jag tittade på bilderna. Farfar och farmor förklarade. Tydligt minns jag hur farfar ritade horn i pannan på bilder som föreställde en mustaschprydd man med namnet Hitler.

Några sympatier för Nazi-Tyskland hyste inte farfar.
Så vad tyckte och tänkte han om sin brors eventuella sympatier?
Var det inte känt?
Eller tystades det ner och sopades under mattan?
Medlemslistan hos Riksföreningen Sverige-Tyskland väcker onekligen en hel del frågor.


Citatet:


The belief that there is only one truth, and that oneself is in possession of it, seems to me the deepest root of all evil that is in the world.

Tron på att det finns en enda sanning och att man själv skulle vara i besittning av den, framstår för mig som roten till allt ont i världen.
Max Born

Vykort från Sandslån

Ett motiv från Sandslån, ett samhälle som en gång i tiden hade världens största sorteringsverk för timmer - timmer som kom från norrländska skogar. I slutet av 1800-talet flottades cirka 3 miljoner timmerstockar till Sandslån. I början av 1900-talet, då det här kortet skickades, hade antalet stockar fördubblats. Rekordåret 1957 registrerades mellan 22 och 23 miljoner timmerstockar vid sorteringsverket.

"Albert", som skickade vykortet till min farfar en augustidag år 1911, var bara en av de 6-700 man som under en kort säsong av ljusa sommarnätter och dagar arbetade här med att sortera upp timmer i buntar. Buntar som sedan bogserades vidare av respektive ägare till industrierna. Flottningsepoken upphörde helt 1982 och i och med det försvann en del ångermanländsk kultur- och industrihistoria. Men Ångermanälven flyter vidare.

I ett hus (i Kejsarkasernen), som förut innehöll bostäder för arbetarna vid timmersorteringen, finns nu ett museum med en permanent utställning. "Tidens tro drabbar människan" är namnet på utställningen. Ord som hämtats ur en bok av Mats Lundin - "Kvinnor dog. Män dömde" ( orden finns också på en minnessten uppe på Häxberget).

Speciell uppmärksamhet riktas mot häxprocesserna i Torsåker i Ångermanland. Det saknas domstolshandlingar från den tiden om dessa processer, men i en avskrift gjord cirka 90 år senare, daterad 1765, finns uppgifter om 71 personer, avrättade och brända på bål i Torsåker år 1675.

Utställningen vid museet vill ge något av bakgrunden till de rättegångar som hölls på 1600-talet - en skräckfylld tid för alla de som drabbades av prästers, barns och vanliga människors uppfattning och ryktesspridning.

Utanför museet finns en örtagård. Där växer flera av de medicinalväxter, som de s.k. häxorna använde till sina "trollkonster".

Det var tur att min farmor inte levde på 1600-talet. När jag var liten och hade ramlat, slagit mig eller gjort illa mig på annat sätt, skickade mamma alltid upp mig till farmor, som bodde på övervåningen. Hon läste då en "trollformel" över det onda. Om det hjälpte, minns jag inte. Tårarna och gråten "trollades" i alla fall bort.

Allt var mycket nyss
och ganska länge sedan

Minnen bleks
som gamla albumbilder

Andra blöder vid beröring

Några rader av Birger Norman ,
född 1914, uppväxt på en ö i Ångermanälven,
som heter Svanö,
i närheten av Sandslån.

En annan armé

Porträttet av "Signe" har vandrat runt ett tag - både på Internet och brevledes. Men ingen tycks vilja kännas vid den här unga frälsningssoldaten.

När jag kontaktade Frälsningsarmén i Stockholm fick jag veta, att de förde inga register över sina soldater. Jag hänvisades vidare och fick både namn och adress till en dam, som de trodde skulle kunna hjälpa till.
Men trots kuvert med svarsporto fick jag aldrig något svar tillbaka.



Baksidan
Det är mycket svårt att läsa vad "Signe" har skrivit (kanske med en anilinpenna) på baksidan av fotot. Några ord har nästan suddats ut - "Signe"skrev så här:

"Hågesta den 21 mars 1917. Till ett minne av er dotter Signe till min Kära .......
Halleluja, nu jag kämpar som soldat uti hären. Halleluja sköna ....... Signe 21 år. Förvara detta minne". "

"Signe" bör ha varit född omkring 1896 och var alltså 21 år gammal, då hon en dag gick till Amanda Sandberg i Sollefteå för att fotografera sig. Ett av korten (om det nu fanns flera) placerades någon gång i tiden i ett album bland porträtt på Junselebor. Eftersom det fanns (och finns fortfarande) ett ställe i Sollefteå som heter Hågesta, antar jag, att det var där "Signe" var bosatt som nybliven frälsningssoldat.

Min pappa hade inga religiösa intressen och kallades sig själv ateist - fast hans förhållande till religion blev lite mer komplicerat mot slutet av livet. Svenska kyrkans präster försökte han hålla på behörigt avstånd. Kanske berodde det på att prästen på landsbygden förr i tiden var en makthavare, som också kunde ingripa i själva privatlivet, om han fann att det var nödvändigt.

Nu var det var inte alls så att prästerna i allmänhet medvetet strävade efter att göra livet surt för sina församlingsbor. Att övervaka renlärighet och sedlighet ingick helt enkelt i deras
arbete och många präster deltog dessutom med liv och lust i det sociala livet.

Trots ett ringa religiöst intresse talade pappa i varma ordalag om Frälsningsarmén och deras arbete. Deras musik lyssnade han gärna på. Trots det religiösa innehållet i Lapp-Lisas sånger fick faktiskt radioapparaten vara på, när hon sjöng och spelade. Annars användes den apparaten enbart till att lyssna på Dagens Eko och nyheterna. Det förde med sig att jag som 6-7-åring kunde en del av Lapp-Lisas sånger utantill.

Sånger som "Barnatro", "Guldgrävarsången" och "I ensliga stugan en kulen kväll" finns faktiskt kvar i mitt minne än idag - inte all text förstås, men melodierna sitter som berg. Det är märkligt, men så var det också mycket enkla sånger.

Frälsningsarmén

Frälsningsarméns start och arbete var inte helt problemfri. Det förekom både övergrepp och förföljelse i början. I Sverige var det en skotskättad dam som hette Hanna Ouchterlonysom år 1882 satte igång deras verksamhet.

Egentligen handlar det om två Frälsningsarméer - den internationella, som enbart kallas Frälsningsarmén och den Svenska Frälsningsarmén, som grundades 1905 av en man som hette Albert Kaleb Svensson-Tollin.

Fotografen och soldaten (2)

Fotografen K. Stein, eller Karl Efraim Stein, som var hans fullständiga namn, kom från Broaryd i Skaraborgs län. En kommentar till ett av de foton som har lagts in på Porträttfynd ger den informationen att det var där han var född år 1869 (*Rättelse: Se uppdatering nedan!).

Stein gifte sig med torpardottern Alma Maria Hillbom, född 1888 i Granvåg, Sollefteå - en ångermanländska med rötter i Junsele på moderns sida.

Mor till Alma Maria Hillbom var Sara Maria Johansdotter Sehlin, född 1860 i Lillsele, Junsele. Familjen Sehlin hade lämnat Junsele och flyttat till Granvåg i Sollefteå.
Svenska gods och gårdar (sidan 981) berättar att år 1941 var en familj Hillbom bosatt på Granvåg 1:28. Gården hade gått till släkten Hillbom på 1880-talet. Det var då Johan Sehlin från Junsele köpte den, men han hade omgående sålt den vidare till svärsonen Nils Gustav Hillbom - K. Steins svärfar.

Stein hade ateljéer på många orter - inte bara i Härnösand. Baksidan av det översta soldatporträttet ger upplysning om att han fått "Silfvermedalj i Härnösand och Luleå 1894". På framsidan finns tryckt, förutom Härnösand, även Kramfors och Ullånger. Det finns anledning tro att ateljéer fanns på ytterligare några orter, bl. a. i Sollefteå.

"Fotograf i Gävle men 1925 f.d. fotograf boende Ådala/Mariekällgatan 31, Södertälje, och deltog med egenhändigt byggd nyckelharpa vid Musikinstrumentutställningen i Stockholm", skrev P-U Allmo i oktober 2003 i sin kommentar till porträttet på Porträttfynd .


Soldater i full mundering tillhörde K. Steins fotoobjekt. De här soldatporträtten är hämtade från två olika album. Det översta finns i farfars album och det nedersta i Junselealbumet

Jag är inte rätt person att avgöra vilka regementen som de här två soldaterna tillhörde. Det finns andra personer, som har mycket mer detaljerade kunskaper om militäruniformer av olika slag.

Hans Högman t. ex. har en diger hemsida om Militärhistoria. I ord och bild beskrivs ingående bl. a. uniformer genom tiderna http://www.hhogman.se/militaria.htm

*Uppdatering den 1 juli 2007 med anledning av Bernhard Johanssons kommentar: "Fotografen Karl Efraim Johansson/Stein föddes i Båraryds (nuv. Gislaved) församling i Jönköpings län den 29/9 1869, allt enligt födelseboken. Namnet Stein verkar han ha tagit sig när han blev professionell fotograf omkr. 1890. Han avled i Solna 1953. Han var verksam på ett flertal orter, bl. a. Härnösand, Gävle, Stockholm, Sollefteå, Östersund. Jag håller på att sammanställa ett register över svenska porträttfotografer 1860-1920, och resultatet -så långt- kan du finna på min hemsida."
Hemsidan

Fotografen och soldaten (1)

Fotografen

Soldaterna är okända. Fotograferna däremot finns det i vissa fall uppgifter om. Det betyder att det är möjligt att någorlunda kunna tidsbestämma de här soldatporträtten. Alla fyra finns i Junselealbumet . Fotografen Theres Karlström, Sollefteå, tillhör dem som jag har haft svårast att skaffa fram fakta om. Filial till Sollefteåateljén fanns i Ramsele.

En kväll, när jag satt och klickade mig fram bland bilderna i Sollefteå Bilddatabas, dök det upp åtskilliga foton på en familj Karlström i Sollefteå. Här fann jag t. ex. bröllopsfoton på Theres Karlström och en man med namnet Gunnar Andersson. De hade gift sig den 20 november 1909.

Theres Karlström stod inte bara bakom kameran utan också framför. En del av bilderna är annorlunda - inte alls lika de porträtt vi vanligtvis får se. Gå in på SVAR:s hemsida och skriv Sollefteå bilddatabas i sökrutan. Skriv "Karlström" på avdelningen "Namn". Klart!

Hulda Rådström, Åsele, var född Karlsdotter i Vännäs (AC). Hon utbildade sig till fotograf i Örebro mellan åren 1899-1900. Sedan gifte hon sig. Maken hette Axel Rådström och var järnhandlare och tapetserare i Åsele.

Hulda var en kringresande fotograf. Samerna tillhörde förmodligen hennes största kunder. Ateljén i Åsele var en s. k. "glashusateljé", där glaset utgjordes just av de glasplåtar som fotograferna använde. Man tvättade helt enkelt glasen och använde dem i inredningen. Efter Hulda Rådströms död revs ateljén och kördes till brandgropen. Även om mycket försvann och blev sopor, finns ändå en del foton bevarade till eftervärlden.


Hanna Lundborg , Umeå, övertog en ateljé omkring år 1882. Filial: Vännäs (AC). Hennes fullständiga namn var Johanna Lovisa och hon kom från Stockholm, där hon var född i Maria församling år 1858. I Umeå gifte hon sig med en guldsmedsarbetare Johan Gustaf Eklund, född 1860.







Amanda Sandberg,Sollefteå, etablerade sig i augusti 1898 i Sollefteå.
Filial: Nylands sågverk. Hon var född 1864.
Bild 05-02 289/97 i Sollefteå Bilddatabas visar det hus på Storgatan, där hon hade sin ateljé.

I beskrivningen till bilden står följande:
"Fotografen Amanda Sandberg kom strax före sekelskiftet till Sollefteå från Halmstad och lät bygga denna ateljé i övre delen av Bolagsbacken. Hon var en skicklig fotograf, som även tog utomhusmotiv. Firman överlät hon på 1930-talet i andra händer, och idag inrymmer huset efter vissa förändringar Kajsas Gatukök, men Sandbergs foto äger ännu bestånd hos andra innehavare och med delvis ändrat firmanamn".

Soldaten
Många soldatporträtt finns bevarade. Få kan identifieras. Desto mer finns dokumenterat om den svenska krigsmakten med stolta traditioner från fornstora dar. Mycket finns att läsa om hjältekonungar som vann ära och spred skräck i andra länder. Men en svensk armé på 1800-talet vann inga krigiska framgångar. Vår långa fredsperiod inleddes 1814. Ett krig mot vårt grannland Norge blev vårt sista.

Försvaret byggde dels på indelningsverket från Karl XI:s dagar, dels på värvat manskap, dels på den s.k. beväringsinrättningen. Den indelte soldaten uppsattes och avlönades av bönderna. Varje rote skulle hålla ett soldattorp och förse soldaten med livsmedel och bränsle. Beväringen var tänkt som ett komplement till indelningsverket.

Fram till 1872 kunde man köpa sig fri från värnplikten eller leja någon i sitt ställe. Trots att övningstiden var kort, använde sig många av de möjligheterna för att slippa krigarlivets vedermödor, som i stort sett bestod av exercis och skjutning.

Disciplinen var oerhört sträng. Minsta förseelse bestraffades och kroppsstraff var inte alls ovanliga. Befälet hade oinskränkt makt över soldaterna. Så länge övningstiden bara var 12 dagar kunde man kanske stå ut, men när den 1857 utökades till 30 dagar och 1885 till 42 dagar, växte oviljan mot att göra militärtjänst. Beväringen övningstid utökades ytterligare 1892. Då tillkom också nya förband. Indelningsverket avskaffades 1901 och arméns rekrytering grundades sedan i huvudsak på allmän värnplikt.

Många unga pojkar emigrerade till Amerika i tjugoårsåldern. Säkert lämnade ett flertal av dem Sverige för att slippa värnplikten.

Länk till Hans Högman 4 Militaria

Fotografen (2)

En stillbild har ofta förmågan att kunna tala till mig. Den ger mig känslan av att vara med just då och just där. En film kan också skapa känslor, men filmmakarna har sällan haft något större intresse av att skildra verkligheten som den är.

Jag vill gärna tro att så här såg människor ut den dagen för ungefär hundra år sedan, när de hade tagit på sig sina finaste kläder, därför att de skulle fotograferas. Karlarna var nyklippta och nyrakade.

De här fyra bilderna skapar en osäkerhetskänsla. Pojkens stora hatt, var och när har jag sett den hatten förut? På en statarpojke? Män med bredrandiga slipsar, när var de slipsarna moderna? Och kvinnan som bär en vacker blus, sparsamt prydd med bara lite spetsar.

Porträtten hör hemma bland bilderna från Junsele . Flera av personerna på de fotografierna var födda 1899 eller däromkring. Men när är de här bilderna tagna?

På baksidan finns ett flersiffrigt nummer tryckt. Talföljden börjar med 29180 och slutar med 29184. Den som är uppmärksam märker att det saknas ett nummer i serien. Fem nummer och bara fyra kort. På det femte fotot bör det ha stått nummer 29182, om det funnits. Det kortet saknas.

De här fyra porträtten är med all sannolikhet nyare reproduktioner av äldre foton eller av foton som bara funnits i ett enda exemplar. Foton som man behövde ha flera av.

Fotografierna har skickats med post till en fotoateljé i Danmark, som kunde göra kopior, kanske till ett lågt pris. En tidig fotopostorderverksamhet. Kopiorna har sedan delats ut (eller skickats med post) till släkt och vänner. Frågan är, hur bearbetade de har blivit. Hur såg orginalen och vem var den ursprunglige fotografen?

Jag har sökt firmanamnet "Expres" på danska Google utan resultat. Men i Sverige verkar de ha haft kunder i alla landsändar:
4 Porträttfynd.

Fotografen (1)

Det kommer alltid mer an på fotografen än på kameran hur en bild till slut blir.

De yrkesfotografer som var verksamma under slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet hade inga avancerade kameror att tillgå. En egenskap som gångna tiders fotografer måste ha varit utrustade med var tålamod, eftersom de hade en hel del svårigheter att övervinna.

Kamerautrustningen var otymplig och plåtmaterialet långsamt. Möjligheten att belysa interiörer var liten, men artigt avbildade de ändå människor som de ville se ut.

Tyvärr har flyttningar och vindsröjningar i alltför många fall inneburit att fotomaterial har försvunnit. Därmed har också oskattbara kulturhistoriska värden gått förlorade. I valet mellan arkiv och soptipp valde man det senare. Glasplåtar var tunga, skrymmande och svåra att förvara.

Emil Ragnar Borg Mesch

En känd svensk fotograf från den här tiden var Emil Ragnar Borg Mesch, född 1869 i Sundsvall. Han växte upp och fick en lärlingsplats i Örebro. Det var också i Örebro han hade sin första ateljé med filial i Ockelbo. En inledning till ett långt och äventyrligt liv som yrkesfotograf.

I slutet av 1880-talet gav han sig iväg till Amerika och fotograferade indianer och cowboys.

I Gävle etablerade han sig 1889.

I guldruschens Kalifornien och på Honolulu befann han sig 1896-97.

År 1898 var han verksam i Landskrona. Då gjorde han på uppdrag av dåvarande borgmästaren , August Munck af Rosenschöld, en fotodokumentation av Landskrona. Känd från den tiden är hans bedrift att klättra upp i sockerbrukets höga skorsten med den tunga fotoutrustningen. Uppe i skorstenen tog han tre panoramabilderöver staden.

 År 1899 flyttade han med sin familj till Kiruna. Där hade han sin fotoateljé i ett skjul vid sjön Luossajärvis strand. Han ska dessutom ha drivit en biograf i Kiruna vid sidan om fotograferandet och även ha varit schackspelare. Borg Mesch tog oerhört många porträttfotografier. Det var hans levebröd.

Men det är inte porträtten han är mest känd för utan fotografierna från nybyggarsamhället i Kiruna, byggandet av Riksgränsbanan och Kebnekajses fjällvärld. Borg Mesch fotograferade samer, järnvägsrallare, gruvarbetslag, nybyggare och överklass. Hans kamerautrustning måste ha varit mycket tung, men den hindrade honom inte från att klättra i berg och fjäll och fotografera landskap.

En skröna (?) berättar: En gång, då han hade bestigit Kebnekajses topp, var han inte nöjd med resultatet och klättrade upp igen. Vad skulle Borg Mesch ha tyckt om nutidens avancerade digitalkameror och kameramobiler som lätt ryms i en liten ficka?
Källor:
Wikipedia
Lennart Snabbs register över svenska fotografer 1899-1911


Det finns en bok med text av Svante Hedin och med Borg Meschs bilder. Den heter "Fjällvråken Borg Mesch".

Porträttet ovan bär Borg Meschs logo. Ett årtal, 1915, är inpräglat i nedre vänstra hörnet. Baksidan berättar om "Svenska fotografernas Diplom". "Turistföreningens Diplom 1902" och "Silfvermedalj Boden 1902". "Filial: Abisko".

Vem flickan på fotot är? Den som det visste. Hon är bara ett av flera anonyma ansikten i mitt Junselealbum . Men vem vet, kanske hade hon någon anknytning till Junsele.

Gamla foton från Junsele (9)

Sigurd Holmqvist

Husvagnsföretaget Polarvagnen behöver kanske ingen närmare presentation. Men om Du vill veta mera, finns en länk, som leder vidare till en intressant berättelse om när, hur, var och varför företaget startade.

Klicka här: http://www.vallen.junselebyar.se/polarvagnen.html

Sigurd Holmqvists föräldrar var Alfred Bernhard Holmqvist (kom från Bjärtrå) och Ida Maria Högsten från Övra by i Junsele. Hennes föräldrar kom ursprungligen från Värmland.

Sigurd Holmqvist gifte sig 1935 med Anna Elisabet Lif, född 1910 i Lillegård, Junsele, en dotter till bonden Erik Lif och Anna Katarina Henriksdotter. Innan vigseln med Sigurd Holmqvist hade Anna Elisabet sonen Erik Artur Lif, född 1929. De gemensamma barnen var sönerna Bertil (som var en av männen bakom Polarvagnen) och Yngve Holmqvist. År 1941 var Sigurd Holmqvist arrrendator på en gård i Östansjö ägd av Svanö AB. Senare flyttade familjen till Anna Elisabets föräldragård i Lillegård.


En av Ida Maria Högstens bröder, Gustav Adolf Högsten, finns nämnd på Östanbäcks släktförenings stamtavla över ättlingar efter Erich Persson och Brita Olsdotter. Gustav Adolf Högsten gifte sig 1906 med en dotter till Erik Jacob Persson och Eva Maria Sundius. Hon hette Beda Kristina. Men äktenskapet varade i endast två år. Sedan blev hon änka endast 23 år gammal och ensam med två små barn. Efter några år gifte hon om sig.

En del av faktauppgifterna om familjen Holmkvist lämnade Göran Stenmark ( Gårelehöjden ) för något år sedan. Samtidigt identifierade han också porträttet på Sigurd Holmqvist. (En kopia finns i Sollefteå Bilddatabas (SVAR) med id.nr: fk-1249/01. Familjen Holmqvist förekommer där på flera olika fotografier, både äldre och nyare).

"Folkräkningen 1890" har fått bidra med andra uppgifter (sökbar igen efter att ha varit ur funktion ett antal dagar) För övrigt så leder alla färgade namn eller ord vidare till någon hemsida som ger fler och utförligare upplysningar. Om någon länk inte fungerar vill jag gärna veta det.

Östansjö 1, Junsele Svenska gods och gårdar, sidan 575







Svenska gods och gårdar

Förlaget Svenska Gods och Gårdar fanns i Uddevalla, men man anlitade medarbetare runt om i landet. Under 1930- och 40-talen utgavs, i åtminstone ett par omgångar, långa serier av böcker som i text och bild beskrev gårdar regionvis. Varje bok börjar med ett allmänt kapitel om landskapet och jordbruket, därefter följer hundratals sidor med gårdsbeskrivningar.

Man gick från gård till gård, ställde upp fotografiutrustningen och brände av en eller två blixtar (utan att faktiskt ta ett foto - filmen var dyr). När gårdens folk frågade vad det var frågan om, fick de veta att man tog bilder av traktens finaste gårdar som sedan skulle ingå i ett praktfullt bokverk.

Gårdens ägare erbjöds att förhandsteckna sig för ett exemplar. Det fanns olika inbindnings-möjligheter. Man kunde få familjens och gårdens namn i guldtryck på omslaget. Säkert var kostnaden för att beställa ett exemplar hög.

Lyckades man med försäljningen togs därefter ett riktigt foto (utan blixt) och gården kom med i upplagan! I annat fall vandrade man vidare till nästa gård.

Böckerna har nog framförallt funnits i just de gårdar som finns med. Säkert var det mycket spännande att titta i boken, läsa om granngårdarna och jämföra arealer, djurbestånd och taxeringsvärden.

I en del utgåvor fanns särskilt utrymme för att göra anteckningar om den egna gården "för framtida generationer".

Hämtat från: Proveniens iFokus

Mitt exemplar av den tjocka boken, Ångermanlandsdelen, har tillhört farfar och farmor. Deras namn och gårdens namn är tryckt på framsidan i guldtryck.

Gamla foton från Junsele (8)

I mitt "Junsele-album" har också den här kvinnan och mannen placerats bredvid varandra på samma albumsida.

Kvinnan till vänster hette Lovisa Eriksson, Junsele. Fler uppgifter om henne har jag inte. Mannen till höger hette Jonas Emanuel Sjödin. Han ska ha varit född 1899 och bosatt i Lillsele, Junsele.

Porträtten har id.nr. ia-0933/04, respektive fl-1547/01 i Sollefteå Bilddatabas (SVAR).

Det finns en förening som heter Östanbäcks släktförening. I deras digitala släkttavla har jag funnit en person med namnet Jonas Emanuel Sjödin, född 10 april 1899 i Långvattnet, Junsele. Hans far hette Erik Sjödin, född 1877. Modern hette Lisa Johanna Gustafsdotter, född 1870 i Lillsele, Junsele. I samma digitala släkttavla finns också Maria Kristina Berglund nämnd tillsammans med maken Per Julius Persson från Kläppsjö.

Handel och varor
Under självhushållningens tid skulle eller kunde ingen mat köpas. Genom att sälja talg, smör, fågel och gråverk kunde familjer få kontanta inkomster. Med de varorna for Junseleborna t. ex. till Pålsmässomarknaden i Sollefteå , som hölls den 25 januari.

Där bytte man till sig varor som skulle räcka till nästa år eller nästa marknad.

I Mo by började en man med namnet Per Salomonsson (född i Mo, Junsele 1786, död i Mo, Junsele 1853), att bedriva handel i juni 1818. (Per Salomonsson hade för övrigt en äldre syster Maria, född 1782, som var hustru till en av Per Julius Perssons förfäder).

Handelsboden var inrymd i ett härbre på gården (i Jämtland stavat "häbbre"). Nedre botten var salubod och den övre packbod. Det första året bestod sortimentet av alun, lakrits, vitriol och rulltobak.

Tobaken torkades och blandades med lika mycket tobak som björkaska. Därefter maldes det hela på särskilda kvarnar. Snus användes då enbart i näsan. Det första fabrikssnuset kallades kryddsnus. Det var säkert lenare i näsan.

Vitriolen var oumbärlig. Den användes till färgning av hemspunnet garn. Sortimentet i handelsboden utökades senare, bl. a. med pipor och tvål.

Försäljningen skedde antingen kontant, på kredit eller som ren byteshandel. Köparen lämnade smör eller någon annan gårdsprodukt i utbyte mot den inhandlade varan. Sedan kunde Per Salomonsson omsätta de inbytta varorna till köpmän på marknaden i Sollefteå (eller Härnösand).

Handelsverksamheten var sporadisk. Sitt behov av varor fick man på särskilda "uttagsdagar", en eller ett par dagar per år. Sista noteringen om Per Salomonssons verksamhet finns i augusti 1846. Det var det år då skråsystemet avskaffades. Lagen om näringsfrihet kom först 1864.

(Inom parentes sagt var det också året (1864) då mannen genom lagstiftning förlorade rätten att aga sin hustru).

Gamla foton från Junsele (7)

Vällingberget, "smaka" på det namnet!

Vad finns där idag? Rester av någon gammal fäbodvall eller ett gammalt nybygge? Har skogen tagit över?

I de här skogstrakterna i "Vilda västra" rånades thailändska bärplockare av ett gäng andra utländska bärplockare en septemberdag i fjol.

Men Vällingberget, var ligger det? Det får jag ta reda på.

På en detaljrik karta hittar jag dels Vällingberget, dels Södra Vällingberget. Båda ligger inte alls långt från gränsen mot Lappland och i närheten av Övra (Öfra) by i Junsele.

Mannen på porträttet till höger ska ha varit bosatt i Vällingberget och hans namn ska vara Hjalmar Jacobsson, född 31 maj 1890. (Id.nr: fk-1284/01 i Sollefteå Bilddatabas, SVAR) .

"Folkräkningen 1890" har tagit semester, tror jag. Det har inte varit möjligt att söka på några namn där under en tid. En tidigare gjord anteckning berättar att Hjalmar Jacobsson var en son till Jacob Olof Danielsson, född 1854 i Forsnäs, Åsele med hustru Eva Dorotea Nilsdotter, född 1863,i Dorotea. Från Forsnäs i Åsele kom också en gång i tiden Maria Berglunds farfarsfar. Han hette Anders Andersson Berglund, var född 1793, och lämnade Forsnäs i Lappland för att i stället slå sig ner och bli nybyggare i byn Åkerbränna i Junsele.

Jag undrar, träffade Hjalmar Jacobsson någon gång kvinnan på det vänstra porträttet? En kvinna vars namn var Eugenia Jonsson, Junsele. (id.nr. ia-0574/04 i Sollefteå Bilddatabas, SVAR).
Vittror
Mellan åren 1860-1910 skedde en stor folkökning i Junsele. Befolkningen närapå tredubblades -från 1227 personer till 3673 personer.
(Källa: Folkmängd 1810-1990 )

Trots folkökningen var det ändå en glest befolkad bygd. Ordet "granne" hade ett vitt begrepp. Grannen kunde bo i en by en och en halv mil bort.

Även om det ibland var långt mellan gårdarna, var människor inte ensamma utan omgivna av osynliga varelser och andeväsen av olika slag. De osynliga människorna kallades vittror och idkade boskapsskötsel.

De höll till i bergsskrevor, i fäbodar och under ladugårdsgolv. Deras boskap var stora, vita, vackra kossor, utrustade med skällor. Människan kunde få fatt på en vittras ko genom att kasta en stålbit över kon. Då förlorade vittran sin makt över kreaturet. Den kon hade den märkliga egenskapen att hur stort karet eller sån än var, mjölkade kossan alltid fullt. Men karet fick inte tömmas och fyllas med ny mjölk. Då dog kon.

Vittrorna var människovänliga. Fast det gällde att hålla sig väl med dem. Det var säkrast att spotta i tvättvattnet innan man slog ut det på backen, ifall vattnet skulle råka hamna på en vittra.

Annars kunde man råka ut för "ont".

Det vatten som ett odöpt barn var tvättat i, fick inte hällas ut hur som helst. I det vattnet skulle först läggas ett eldkol. Sedan kunde det tömmas ut genom någon springa mellan golvbräderna. Man ville ju inte få en bortbyting. Vittror ville gärna komma åt små, odöpta barn, trodde man. Ett fult, elakt och grinigt barn kallades bortbyting och var med andra ord ett vitterbarn.

De som träffade på vittror kunde berätta att de talade ett vackert språk, var gråklädda och mycket vackra.

Gamla foton från Junsele (6)

Två porträtt som placerats bredvid varandra i mitt "Junsele-album". Det behöver i och för sig inte innebära att de två personerna hör samman på något sätt. Kvinnan till vänster hette Agnes Jonsson, Gårelehöjden och mannen till höger Verner Eriksson, Junsele. Båda porträtten finns i Sollefteå Bilddatabas (SVAR) med id:nr ia-0511/01, respektive fk-1148/01. Fler uppgifter än så har jag för tillfället inte om de båda.

Kanske är Verner Eriksson identisk med den Per Verner Eriksson, som var född 20 juni 1892. Men det är ytterst osäkert. Per Verner Erikssons föräldrar hette Eric Jacob Persson, född 1859 och Eva Maria Sundius, född 1856. Båda från byn Övra (Öfra) i Junsele.

Salomon Sundius

Eva Maria Sundius farfar var Junsele-pastorn Salomon Sundius, född 1786 i Ed (Y). Han blev utnämnd till sockenpredikant 1827 i Junsele och tillträdde 1828. År 1830 fick Junsele "skilsmässa" från Resele socken och bildade eget och särskilt pastorat.

I sin ämbetsberättelse daterad 13 juli 1867 skriver pastor Sundius:

-"Rörande sedligheten i församlingen måste med sorg omtalas, att före Prostvisitationen den 13 september 1849, sedligheten synnerligast bland ungdomen på manssidan wara högeligen taddelwärd meddelst sabbatens ohelgande genom spel och dans. Lönnkrogar, superi och Ynglingars skojande lefnadssätt om Söndagsnätterna, warningar aktades icke, men wid nämnde prostvisitation började småningom genom de allvarligt gripande warma föreställningar Herr Contractsprosten Runsten såsom visitator lade på allas hjertan, började osederna småningom afläggas".-

Det verkar som att Sundius senare fick anledning att återigen bekymra sig om sedligheten.
Längre fram i ämbetsberättelsen skriver han:

-"på senare tid tycks de förra osederna börja hyllas genom Lönnkrögeri, Lekstugors anställande och otukts synder. Då olyckliga ordsaken härtill, wågar man tro, måste sökas deruti, att, genom den årligen tilltagande Trädwaru afverkningen, församlingen blifvit öfverswämmad af en mängd utländningar af olika tankesätt och böjelser, ifrån Norje, Finnland, södra och norra Sverje, hvarigenom otuktsogräset börjat rota sig och förqväfva den goda säden"-
Salomon Sundius dog i Junsele 1869.

Vid sin sida hade han mot slutet av sitt liv, vid pastoralvården och i ämbetet, en biträdande adjunkt, en norrbottning med namnet Lorenz Teophran Falk (1826-1868), "mannen med harpan". Han gick alltid till fots. En gitarr bar han ständigt med sig. När andan föll på började han spela och sjunga, sak samma om det var i vilda skogen, på landsvägen eller i bebyggda trakter.
(L. Molin: Mo, Junsele kyrkby i mer än 400 år, sid. 67- 70)

Vi ska idag inte döma Sundius för hans åsikter. Varje tidsperiod bör dömas efter sin tids miljö och sätt att se på saker och ting. Mellan åren 1866-69 förekom missväxt, vilket ledde till svältår. Men 1870-talet och de decennier som följde innebar mycket stora och dramatiska förändringar för torpare och bönder i de norrländska skogsområdena.

Baggböleriet

Skogsuppköparna kom och kunde göra storkap för lite och ingenting. En godtrogen skogsägande bonde kunde få gå från gård och hem, medan en fattig, men förståndigare torpare kunde bli ägare till ett hemman för en billig penning.

Till Junsele, liksom till andra bygder i Norrland, kom många främlingar. Många skogsarbetare var värmlänningar som redan hade skaffat sig erfarenhet från skogsexploateringen i Värmland. En del gifte sig med någon flicka från bygden och blev i och med det bofasta. Andra drog vidare.

Gamla foton från Junsele (5)

Detta vänliga ansikte ska ha tillhört Maria Berglund, född 1899 i Hömyra - en ganska avsides by i Junsele. Det får nog anses som uteslutet att det kan röra sig om någon annan person.

I oktober 2005 fick jag ett mail från Per Arne Åslund. Han skrev:Jag hittade min mormor Maria Berglund Persson, f 1899, bland din porträttsamling: Karin W album. Det är bild 11 ......

Maria Kristina Berglund gifte sig med Julius Persson, född i Krånge, Junsele 1907, bosatt i Kläppsjö, Junsele. Per Julius Perssons farfarsfar hette Anders Abrahamsson (1792-1882), Kläppsjö.

Det är ett namn som börjar kännas bekant (morfar till Erik Jakob Selin, född 1888, Kläppsjö).

Numera finns även en kopia av Maria Berglunds porträtt i Sollefteå bilddatabas (SVAR). Där har det id-nummer hl- 2103/03.

Jag är helt övertygad om att du, Smulan, har mer att berätta om Maria Berglund och Julius Persson i Kläppsjö. Om du vill och har tid, får du gärna göra det.

Smulan berättar:

Maria var yngsta dotter till min farfarsfars (Petter Berglund) äldste bror Aron Berglund 1851-1928. Aron var född i Åkerbränna Junsele men flyttade som liten till Hömyra, den by som hans pappa Anders grundade.
Aron var djupt religiös (vilka flera av de gamla Berglundarna var) och han var bypredikant för den nybildade Salemförsamlingen (nuvarande Filadelfia) i Junsele. Han var även bonde och skräddare. Arons hustru - Gustava Mårtensdotter Åkerberg 1860-1917 från Åsele - var även syster med min farfarsmor. Familjen hade 7 barn.

Gamla foton från Junsele (4)

På de här båda porträtten bör absolut samme man ha avporträtterats. Nu finns enbart det högra porträttet i SVAR:S Bilddatabas.
Det vänstra saknas där.
Vill Du jämföra, har porträttet till höger id-nummer:
fk-1431/01. Namn: Axel Näslund, Kläppsjö, Junsele.

Varifrån han kom, vet jag inte. Efternamnet "Näslund" ger en fingervisning om var någonstans, det kan vara lönt att leta. Det är ett mycket vanligt efternamn i Ångermanland, i byar med "Näs" i namnet .

Hans fullständiga namn var Erik Axel Näslund, född 1895. Han övertog en gård i Kläppsjö 1939 efter sin svärfar Olof Abrahamsson. Olof, i sin tur, hade övertagit gården efter sin far Abraham Andersson år 1892. Då skedde också en avsöndring från stamhemmanet. Laga skifte ägde rum först 1909. Frida hette Axels hustru och hon var född 1906. Allt enligt uppgifterna i Svenska gods och gårdar, sidan 557.

Kläppsjö 1, Junsele








Det är alltid vanskligt att återge andrahandsuppgifter. Den som forskar på den här släkten, ska själv kontrollera att uppgifterna stämmer. Det finns felaktigheter i den här boken, har jag märkt, precis som det finns i alla andra källor.

Olof Abrahamsson hette en hemmansägare i Kläppsjö, Junsele, en son till Abraham Andersson och Kristina Dorotea Olofsdotter. Han gifte sig 1896 med Brita Erika Franzén, född 1870 i Ottsjö, Ådals-Liden. Bynamnet Fransåsen hade säkert gett inspiration till efternamnet "Franzén".

Brita Erikas far hette nämligen Abraham Olofsson Franzén och han var född i Fransåsen, Ådals-Lidens socken. En dotter, Frida Erika, föddes 1906.

Hon bör vara den kvinna som blev Axel Näslunds hustru "Frida". Axel och Fridas första barn föddes 1935. (På grund av PUL har jag, för säkerhets skull, tagit bort barnens namn och födelsedata från bilden).

Om jag har lyckats pussla ihop det här rätt, hör den här familjen samman med Erik Selin, född 1888, Kläppsjö, Junsele. Släktsamband blir röriga med ord och siffror. De är lättare att överblicka med en kort sammanställning:

1. Frida Erika(1906-), bosatt i Kläppsjö, J-e

2. Olof Abrahamsson(1861-1938), bosatt i Kläppsjö, J-e
3. Brita Erika Franzén(1870-1906),bosatt i Fransåsen, Ottsjö, Omsjö, Å-L,Kläppsjö. J-e

4. Abraham Andersson(1823-1895), bosatt i Kläppsjö, J-e
5. Kristina Dorotea Olofsdotter(1837-1918), bosatt i Fransåsen, Å-L, Kläppsjö, J-e

6. Abraham Olofsson Franzén(1830-1898), bosatt i Fransåsen, Ottsjö, Omsjö, Å-L
7. Lisa Kajsa Persdotter(1836-1891), bosatt i Bysjö, J-e, Omsjö, Å-L

8. Anders Abrahamsson(1792-1882), bosatt i Mo, J-e, Kläppsjö, J-e
9. Anna Brita Larsdotter(1799-1859), bosatt i Kläppsjö, J-e

Jag stannar där. Om jag skriver fler namn, hamnar jag en bra bit utanför sockengränsen.

Nr. 8 och 9: Föräldrarna till Inga Andersdotter,(1942-1918), hustrun till Erik Johan Selin (1847-1909) som var far till Erik Jakob Selin (1888-)

För mig ska det bli intressant att se om jag fortsättningsvis lyckas spåra en släkt som en gång i tiden hade ett fotoalbum som kom på villovägar. Men det är knappast troligt. Ett trettio-tal porträtt i albumet är fortfarande oidentifierade .

Det innebär något av ett detektivarbete att hitta tillbaka till en gången tid - det arbetet gör man bara om man är intresserad av hur människor levt sina liv förr i tiden.

Gamla foton från Junsele (3)

Kläppsjö 1, Junsele
På den här gården bodde år 1941 Erik Jacob Selin, född 1888 i Kläppsjö, Junsele. Gården kom till släkten 1886 genom hans far, Erik Johan Johansson Selin, född 1847, Lillsele, Junsele. Erik Jakob Selins mor hette Inga Andersdotter. Hur kom Erik Johan Johansson Selin att bosätta sig i Kläppsjö?

Med risk för felskrivningar, felaktiga uppgifter m. m. gör jag ändå ett försök att få svar på den frågan. Om Du upptäcker fel eller har andra synpunkter. Tveka inte, skicka rättelser! Eftersom detta inte är min släkt känns det lite som att vara ute och trampa på "sank mark".

I Lännäs, Sidensjö, (Lännäs tillhör numera Skorped) föddes 1745 en man, som hette Abraham Abrahamsson. År 1782 gifte han sig med en dam med namnet Anna Persdotter, född 1754. (Sannolikt var även hon från Sidensjö socken, men helt övertygad om det är jag inte). Paret blev bosatta i Junsele. År 1783 ägdes 3 5/8 seland av hemmanet Mo 4 i Junsele av Abraham Abrahamsson. Abraham och Annas barn föddes där.

I Mo, Junsele, föddes år 1792 Abraham Abrahamssons och Anna Persdotters son, Anders.
Anders Abrahamsson gifte sig 1823 med Anna Brita Larsdotter, född 1799 i Kläppsjö, som då hörde till Anundsjö socken.

I Folkräkningen 1823 på Kläppsjös hemsida finns Anders Abrahamsson och Anna Brita Larsdotter nämnda tillsammans med en son Abraham.

Erik Johan Johansson Selins hustru, Inga, född 1842 i Kläppsjö, var Anders och Anna Britas yngsta dotter.

I Folkräkningen 1890 har Erik Johan Johansson Selin och Inga Andersdotter sex barn.

I Folkräkningen 1900 har torpägaren Erik Johan Johansson Selin och Inga Andersdotter tre barn.

I Folkräkningen 1910 slutligen är Inga Andersdotter torparänka och en son, Erik Jacob, bor hemma och är jordbruksarbetare i Kläppsjö.

Enligt SVAR:bild med ID-nummer fl-1517/01 föreställer detta porträtt Erik Jacob Sehlin, Kläppsjö, Junsele. Han gifte sig 1918 med Gerda, född 1892 i Kläppsjö, Junsele. Hon var dotter till en man med ett ovanligt patronym, Jonas Marteliusson, född 1866 och hans hustru Anna Edina Persdotter, född 1858, Kläppsjö, Junsele. Mellan åren 1919 och 1935 fick de 8 barn.

Källor, förutom folkräkningarna, är: Lars Molin, Mo, Junsele kyrkby i mer än 400 år, Svenska gods och gårdar, Ångermanland, del XVIII, 1941, sidan 558,

Gamla foton från Junsele (2)

Foto: Matilda Henriksson, Kläppsjö, Junsele, enligt uppgift på SVAR:bild med ID-nummer gc-0810/02

Fotograf: P. Jonsson, Junsele, alias "Petter Knäpp"







Foto: Lilly Eriksson, Kläppsjö, Junsele, enligt uppgift på SVAR:bild
med ID-nummer gc-1121/02
Fotograf: P. Jonsson, Junsele (alias "Petter Knäpp")


De båda fotografierna ser ut att vara konfirmationskort.
Ordet " konfirmation " med nutida innebörd, började användas officiellt först någon gång i början av 1900-talet. Högtidskläder var ofta svarta omkring sekelskiftet 1900. Det var först vid tiden omkring första världskriget (1914-1918) som flickorna mer allmänt började använda särskilda vita konfirmationsklänningar (med reservation för lokala variationer).

Ur en kyrkoherdes (okänt vems) ämbetsberättelse saxar jag: "Tiden för konfirmationsförberedelser utgör 6 veckor ....... 4 dagar i veckan..... 3 á 4 timmar varje dag; för inträde i nattvardsskolan fordras avgångsbetyg från folkskola; undervisningen, vid vilken bibelläsning och psalmsång förekommer, meddelas av gällande katekes; barnen, vilka från början är försedda med nya testamenten och psalmböcker, deltaga regelbundet i gudstjänsterna under konfirmationstiden; inga okonfirmerade över 17 år finnas".

Enligt SVAR:bild med ID-nummer: ia-0930/04 hette kvinnan på det här porträttet också Matilda Henriksson, Kläppsjö, Junsele. Fotografen var densamme som på bilderna ovan.

År 1910 fanns i Kläppsjö, Junsele, en hemmansägare Daniel Henriksson, född 1872, med hustru Klara Johanna Danielsdotter, född 1872. En av döttrarna hette Klara Matilda, född 1905. Men kan de båda porträtten föreställa samma "Matilda Henriksson?

En konfirmand var ungefär 15 år ( +-2) gammal. Om jag daterar det första fotot till cirka 1920, vilket årtal ska jag då sätta på det sista? Hur gammal är den här kvinnan? Från 1909 lär "Petter Knäpp" ha använt sig av den logo som finns på korten. Han var verksam som fotograf till sin död 1956.

Du som känner till något om Matilda Henriksson får gärna berätta. Använd någon av kommentarfunktionerna. Vill Du vara anonym? Välj då "Anonymous" Du behöver inte logga in.

Gamla foton från Junsele (1)

Vi är många som har gamla porträttalbum och kort förvarade i kuvert, i lådor och på andra möjliga och omöjliga ställen. I de flesta fall är bilderna omärkta. De har inga namn. Det finns inget årtal och inte heller längre någon enda person som kan berätta något om bilderna. Vi har inte en aning om vad det är för människor på bilderna.

Nu har vi, som tur är, alltid ett val. Antingen låter vi dem ligga kvar där dom ligger, utan att någonsin mer titta på dem. Eller också bestämmer vi oss för att sprida dem till en så stor publik som möjligt.

Ett av mina ärvda album kändes helt främmande för mig. Det fanns inget namn skrivet på pärmen. Bara ett par stycken foton hade anteckningar på baksidan. Personerna på bilderna hade inga ansiktsdrag som jag kunde känna igen, så när som på två, som var placerade sist, lite för sig själv.

Det var en bild av pappa som liten pojke och en bild av hans äldsta bror. Misstanken fanns att just de bilderna hamnat där i efterhand. Var kanske albumet inköpt på någon auktion? Var det upphittat eller kvarglömt?

För ungefär ett och ett halvt år sedan scannade jag porträtten och spred dem till olika personer, bl a Örjan Öberg på Ågermanlandsrötter och Lars Eric Forssén med en hemsida på Junselebyar .

Tiden gick och så småningom började det ge resultat. Tack vare uppmärksamma personer. I våras fick jag ett mail ifrån Lycksele. En dam, som hette Kerstin Jacobsson, (bördig från Bölen i Junsele), hade gått igenom Bilddatabasen hos SVAR och funnit exakt likadana kopior av porträtten. Tack Kerstin! Du gjorde det lätt för mig.

Jag har inte hunnit titta på alla bilder som tillhör Junsele Hembygdsförening än. De är alltför många. Men klart är, att de flesta bilderna i albumet föreställer människor från Junsele.

Kläppsjö, Junsele förekommer påfallande ofta som bynamn. En by, som framtill 1868, hörde till en helt annan socken, nämligen Anundsjö.















I Kläppsjö, Junsele, fanns i folkräkningen 1890 en hemmansägare Jonas Skogman, född 1863,
med hustru Amanda Katarina Persdotter, född 1867.

Paret Skogman hade barn med följande namn:
Per Emil, född 1889
Kristina Emelinda, född 1892
Henrik Jakob, född 1895
Alexia Katarina, född 1897
Sara Irene, född 1900
Nils Severin, född 1904
Bror Algot, född 1907

Alla tre bilderna ovan ska föreställa Henrik Skogman, född den 14 februari 1895, Kläppsjö, Junsele. På ett av dem finns kanske ett syskonpar. Mannen som står upp är Henrik Skogman. Han som sitter, kan han vara 8-9 år yngre? Tveksamt.

Bilderna finns också i databasen hos SVAR med ID-beteckningar "fl-1428/01", "fl-1621/01" och "fl- 1627/01". Fotografen hette i samtliga fall Petter Jonsson eller Jonssons Atelier, Junsele, alias "Petter Knäpp".



Det här något repiga mansporträttet har jag inte funnit bland SVAR:bilderna. Men på baksidan står skrivet namnet "Emil Skogman" . Det innebär inte nödvändigtvis att det är han som är avporträtterad.







Baksidan
"No 84" "1 Dss Visitkort" Herr Emil Skogman" "Kläppsjö" "Myckelgensjö"
Fotograf Theres Karlström. Sollefteå. Filial Ramsele.

Lilliehöök med fru, Lundin, Olsson, Mähler m fl

Ett foto som i original är ordentligt skadat. Det har repor, bläckplumpar och fingeravtryck. Jag har gjort en redigering. Det blev bättre men inte bra.
Fotot finns även i Sollefteå Bilddatabas.
Där har det beteckningen "ie-5170/04".
Det finns ett samband med järnvägsbyggande och kan därför dateras till något av åren mellan 1917-1925.

Den långe mannen lär ska vara järnvägsingenjör Lilliehöök. Farfar hade enbart skrivit " P.L." ovanför huvudet på honom. Förnamnet är därför okänt. Kvinnan till vänster om honom är hans hustru.

"Mähler" heter mannen med cigaretten.

Farfar står till höger om Lilliehöök och bakom farfar, till höger, finns en man med namnet Petter Olsson. Övriga personer är inte namngivna.

På baksidan av fotot har farfar skrivit "taxeringsnämnden".













Petter Olsson var en man som under 1900-talets första årtionden och fram till sin död 1934, kom att betyda mycket för Ådals-Liden .
(Fastigheten Ås 1:73 och 1:75 ovan, övertogs enligt Svenska gods och gårdar året 1939 av sonen Nils Petter Olsson, född 1913).

I tider av depression och lågkonjunktur gav Petter Olsson människor arbete.

Han föddes 1876 i Utanede, Edsele (Y) och kom genom sitt giftermål med Gerda Elisabet Lidfors, född 1883 i Ås (Åsmon), Ådals-Liden , att bosätta sig på hennes föräldragård.

Han bedrev handel med allt mellan himmel och jord, sålde mat, kläder, målarfärg, lantbruksmaskiner, yxor och barkspadar.

En stor del av sina bymarker styckade han av till tomter för folk som ville bygga hus.

I Forsås anlade han en såg, hyvleri och kvarn.

I Näsåker uppförde han flera stora hyreshus.

I Kattdalsforsen i Fjällsjöälven lät han tillsammans med riksdagsman Petrus Lidström, bygga ett kraftverk som försåg inte bara Åsmon, utan också byarna intill, med elektriskt ljus.

Men så kom vårfloden 1920 med högt vattenstånd. Vattnet steg och började forsa över dammen ovanför kraftstationen. Ett brofäste på en intilliggande bro brast, bron spolades bort.

Alla krafter som sattes in för att förstärka dammen ovanför kraftstationen var förgäves.
Ett beslut om sprängning med dynamit togs och sprängningen gav vattenmassorna ett annat utlopp. Kraftstationen med inventarier kunde räddas. Men driften vid Kattdalsforsens kraftstation återupptogs aldrig mer.
(Källor:
Birger Sidén, Holaforsen, Berättelse om en by vid Ångermanälven, 1998, sidorna 78-80.
Paul Lundin: Sanningar och sägner i Ådals-Liden, 1982, sidan 29)