onsdag, november 22, 2006

Sagan om systrarna Åsele- och Fjällsjöälven

Foto: Lars GuvåLångt, långt tillbaka i tiden låg dessa älvar som barn i sin moders sköte, en källa högt uppe vid Kölen. De växte så småningom till, och började finna livet däruppe långsamt. Sedan svanarna en vårmorgon besjungit havet och den solvarma södern, blev deras längtan ännu värre och de beslöt att en dag i sällskap med varandra bege sig åtminstone till det stora havet. Så blev det bestämt en kväll, att de den kommande morgonen i all tysthet skulle ge sig iväg, och de kom överens om att den, som först vaknade följande morgon, skulle väcka den andra.

Men Åseleälven var falsk mot sin syster, och när Fjällsjöälven somnat, smög hon sig tyst ur bädden och gav sig iväg. När Fjällsjöälven vaknade och fick se att systern redan gett sig av, blev hon både ledsen och arg, störtade upp, tog en annan väg och tänkte: "Jag kan ändå hinna före dig till det besjungna havet, fastän du varit falsk mot mig." Den späda och svaga älven, hade många svårigheter att bekämpa. Stora omvägar måste göras, många hinder undanröjas, men framåt gick det så småningom. Ju längre ner hon kom, desto fortare och bättre gick det, eftersom hon under resan hade tagit emot större och mindre tillflöden.

När hon så en morgon kom till det ställe där Krånge by i Ådals-Liden nu är belägen, tänkte hon ta vägen förbi Åsberget igenom den fina sandmo, som finns där, och så följa bergen ner mot Nämforsen. Hon hade redan sänt några små förtrupper den tilltänkta vägen; deras arbete syns än idag i form av en liten dalgång. Men då fick hon höra sin syster komma dånande ner över Holaforsberget. Skyndsamt samlade hon sina krafter och gjorde en vinkelrät sväng mot det i norr belägna Kekesberget för att på så sätt genskjuta systern. Hon tänkte: "Hellre ska vi förlikas och följas åt, än att du ska skåda det efterlängtade havet före mig."

Men i Kekesberget bodde en mäktig bergakung, och han ville inte godvilligt öppna sina portar. Hon grät, tiggde och bad, men kungen var lika obeveklig. Till sist lovade hon honom, att han skulle få två människor om året i all framtid, bara han släppte fram henne. "På detta villkor vill jag släppa fram dig", sa bergakungen och öppnade bergets portar, varpå Fjällsjöälven störtade ner över det en halv mil långa berget i sin systers Åseleälvens armar. Det är nu forsen Åkvisslan. Sedan fortsatte de båda älvarna vägen i systerlig sämja, tills de till sist nådde havet.

Från den dagen ska Fjällsjöälven alltid ha två människoliv årligen. Går det något år, som hon inget tar, så tar hon desto flera ett annat år.

Fritt efter "Ur Öfre Ådalens Folklif." Uppteckningar af N.E. Ritzén. Sollefteå 1912. Sollefteå Tryckeri-Aktiebolag.





6 kommentarer:

Anonym sa...

En vacker liten geologisk saga!

Karin W. sa...

Tyvärr vet jag inte vem som är den ursprungliga upphovsmannen -det är säkert en man. Jag har inte sett den i tryck annat än i min gamla källa.

Anonym sa...

Vilken söt liten historia! Den har jag inte läst förut. Tack!
Smulan

Karin W. sa...

Vem kan ha skrivit den, Smulan? Det kan ju inte vara Ritzén själv. Paul L. kanske skulle ha känt till det ... men för sent att fråga honom.

Anonym sa...

Har ingen aning! Finns ingen uppgift om det i Ritzéns bok?

Karin W. sa...

Nej, Smulan. Det står ingenting.

I inledningen skriver skräddare Ritzén bara att han på "dessa blad vill söka rädda något för efterkommande af sagor, seder och skrock".

Vi vet ju att Ritzén hade en relation till Pelle Molin och försåg honom, enligt vad han själv påstod, med mat, husrum och stoff till hans mer kända berättelser.

Hur det var med den saken finns kanske anledning att tvivla på. Vem vet... Det kan ha varit tvärtom. Pelle var ju trots allt något mer studerad, beläst och berest.

Related Posts with Thumbnails