fredag, oktober 13, 2006

Fragment från en gammal by

Motorcykeln, ofta utrustad med sidovagn, var 1920-talets "bil" - för dem som hade råd att skaffa sig en. Annars bestod nog trafiken mest av ekipage med häst och vagn. De vägar som fanns att köra på var urgamla leder mellan byarna och gårdarna. De vägarna hade inte formats på något ritkontor.

Det här var kanske byns första motorcykel. Det var pappas första - men inte den sista han skaffade.

Vagnslidret, som syns på fotot, var inte bara vagnbod. Där fanns också snickarbod, vedbod, magasin och mjölbod. Det var världens största lekstuga, när jag växte upp. När vi barn lekte kurragömma fanns hur många ställen som helst att gömma sig på. Uppe under taket, tvärs över takstolarna, låg plankor och bräder löst lagda. På dem kunde man gå balansgång. Fullständigt livsfarligt kan jag tycka nu.

Längre bort i byn syns ett hus. Det var rödmålat. Där bodde en farbror som hette Algot Sundelin och hans hushållerska Alma. Algot hade manufakturaffär på nedre våningen. Där sålde han bl a tyger, knappar och en del kläder. Dessutom hade han ett stort frestande jordgubbsland. Men jag fick inte äta de bären därför att landet gödslades med avfall ifrån ett utedass. Det ansåg mamma vara ett olämpligt gödslingsmedel.

Alldeles intill manufakturaffären, på bilden skymd, låg en gammal gästgivargård från mitten av 1700-talet. Länsfotodatabasen i Västernorrlands museum har bild på huset. Bildnr: 19990423.

På 1950-talet började ett nytt hus byggas på stommen av det gamla timmerhuset. Den gamla gården, som också kallades Spökgästgivargården i Västanbäck, försvann till det yttre. Delar av dess inre finns byggnadstekniskt fortfarande kvar - även om de delarna inte syns.

Gamla sägenfragment finns om flera rånmord - på ett eller annat sätt förknippade med gästgivargården. En gårdfarihandlare som bott där ska ha blivit mördad. Han hade haft en stor svart hund som sällskap. Efter mordet sprang hunden tillbaka till gästgivargården. Där kunde den höras yla om nätterna - även sedan den avlivats. Här ska också Pelle Molin ha bott under sin Näsåkersvistelse. Han sägs ha gått igen som vålnad, letande efter manuskript som han förlorat.

Det fanns fortfarande kvar en mindre del av gästgivargården när jag var barn. Aldrig träffade jag på "skrömta". Antagligen var spökerierna av psykisk art. Man får komma ihåg att folk förr i tiden var betydligt mer vidskepliga än idag. Under slutet av 1800-talet, under bolagstiden, lär det dessutom ha gått "hett till" på gästgivargården med spritfester och annat. En del upplevelser var kanske helt enkelt deliriumsyner.

6 kommentarer:

Inkan sa...

Å så härligt med alla dessa skrönor som du återger. Jag minns vilka skrönor som beröttades och som kändes helt sanna när man var barn. Idag berättas knappt sådana.
De som växer upp nu föredrar filmat skräck...

Karin Irene 60+ sa...

Skrönor förekommer nog idag också, Inkan - fast de är av helt annorlunda slag. De berättas inte från mun till mun längre utan i dagstidningar, kvälls- och veckopress, där de lätt framstår som sanningar.

smulan sa...

Karin!
Vad roligt att se det gamla kortet! Jag har rådfrågat och visat Kenneth kortet - han känner mera till de gamla gårdarna i Västanbäck - och fått veta att det gamla vagnslidret låg ungefär där riks-90 ligger idag. Jag minns inte vagnslidret - jag minns inte riktigt de andra husen heller.... men jag vet hur det ser ut idag.

Jag minns inte Algot Sundelins affär, men Kenneth har berättat lite om både affären och Algot Sundelin - så jag har fått veta.

En skön helg!
önskar Anita

Karin Irene 60+ sa...

Smulan! Riksväg 90 drogs ju rakt över åkern, som syns på fotot. Farbror Alberts ladugård "stod ivägen" och fick därför rivas. Lidret revs någon gång på 1960-talet och fanns inte så nära riksvägen.
(Jag försökte lägga in en "thumbnail" över området på "comments", men upplösningen blev för dålig. Det blev bara en liten suddig bild).

smulan sa...

Riks 90 byggdes i början av 60-talet; precis innan vi flyttade. Jag var sällan "på andra sidan vägen", så jag har så vaga minnen hur det såg ut där. Kenneth har desto mera minnen därifrån.
Jag har f.ö. så vaga minnen från mycket i min barndom - jag vet inte varför....

Karin Irene 60+ sa...

Hjärnan behöver ju någonting att hänga upp minnet på. Fotografier fungerar bra som "hängare". Men det visste vi inte när vi var barn, Smulan.

Related Posts with Thumbnails