Gamla foton från Junsele (7)

Vällingberget, "smaka" på det namnet!

Vad finns där idag? Rester av någon gammal fäbodvall eller ett gammalt nybygge? Har skogen tagit över?

I de här skogstrakterna i "Vilda västra" rånades thailändska bärplockare av ett gäng andra utländska bärplockare en septemberdag i fjol.

Men Vällingberget, var ligger det? Det får jag ta reda på.

På en detaljrik karta hittar jag dels Vällingberget, dels Södra Vällingberget. Båda ligger inte alls långt från gränsen mot Lappland och i närheten av Övra (Öfra) by i Junsele.

Mannen på porträttet till höger ska ha varit bosatt i Vällingberget och hans namn ska vara Hjalmar Jacobsson, född 31 maj 1890. (Id.nr: fk-1284/01 i Sollefteå Bilddatabas, SVAR) .

"Folkräkningen 1890" har tagit semester, tror jag. Det har inte varit möjligt att söka på några namn där under en tid. En tidigare gjord anteckning berättar att Hjalmar Jacobsson var en son till Jacob Olof Danielsson, född 1854 i Forsnäs, Åsele med hustru Eva Dorotea Nilsdotter, född 1863,i Dorotea. Från Forsnäs i Åsele kom också en gång i tiden Maria Berglunds farfarsfar. Han hette Anders Andersson Berglund, var född 1793, och lämnade Forsnäs i Lappland för att i stället slå sig ner och bli nybyggare i byn Åkerbränna i Junsele.

Jag undrar, träffade Hjalmar Jacobsson någon gång kvinnan på det vänstra porträttet? En kvinna vars namn var Eugenia Jonsson, Junsele. (id.nr. ia-0574/04 i Sollefteå Bilddatabas, SVAR).
Vittror
Mellan åren 1860-1910 skedde en stor folkökning i Junsele. Befolkningen närapå tredubblades -från 1227 personer till 3673 personer.
(Källa: Folkmängd 1810-1990 )

Trots folkökningen var det ändå en glest befolkad bygd. Ordet "granne" hade ett vitt begrepp. Grannen kunde bo i en by en och en halv mil bort.

Även om det ibland var långt mellan gårdarna, var människor inte ensamma utan omgivna av osynliga varelser och andeväsen av olika slag. De osynliga människorna kallades vittror och idkade boskapsskötsel.

De höll till i bergsskrevor, i fäbodar och under ladugårdsgolv. Deras boskap var stora, vita, vackra kossor, utrustade med skällor. Människan kunde få fatt på en vittras ko genom att kasta en stålbit över kon. Då förlorade vittran sin makt över kreaturet. Den kon hade den märkliga egenskapen att hur stort karet eller sån än var, mjölkade kossan alltid fullt. Men karet fick inte tömmas och fyllas med ny mjölk. Då dog kon.

Vittrorna var människovänliga. Fast det gällde att hålla sig väl med dem. Det var säkrast att spotta i tvättvattnet innan man slog ut det på backen, ifall vattnet skulle råka hamna på en vittra.

Annars kunde man råka ut för "ont".

Det vatten som ett odöpt barn var tvättat i, fick inte hällas ut hur som helst. I det vattnet skulle först läggas ett eldkol. Sedan kunde det tömmas ut genom någon springa mellan golvbräderna. Man ville ju inte få en bortbyting. Vittror ville gärna komma åt små, odöpta barn, trodde man. Ett fult, elakt och grinigt barn kallades bortbyting och var med andra ord ett vitterbarn.

De som träffade på vittror kunde berätta att de talade ett vackert språk, var gråklädda och mycket vackra.